I dag är det Internationella sekreterardagen. Den infaller alltid under onsdagen den sista hela aprilveckan. Syftet är att hylla all administrativ personal. Ursprungligen, i mitten av 1900-talet var det en kampanj för att få fler att söka sig till yrket i USA.
Precis i början av min yrkesbana så var det sekreterarna som skulle renskriva allting. Det blev ofta några korrekturvändor fram och tillbaka innan det blev klart. När sedan alla fick tillgång till datorer så skulle var och en av tjänstemännen göra det mesta av det administrativa själva istället, men det fanns de som vägrade. Överdrift är sällan bra åt något håll. Sekreterare (eller assistenter som de nuförtiden brukar benämnas eftersom de gör så mycket mer än bara att skriva) är en yrkesroll som alltför ofta underskattas. Tjänsterna dras in eller ersätts inte när någon slutar, för att spara pengar. Fast egentligen är det ofta kontraproduktivt att inte använda olika yrkesgrupper för det de är bäst på.
Själv har jag rätt omfattande sekreterarerfarenhet från föreningslivet. Tidigare hade jag nästan alltid minst ett protokoll som skulle skrivas, men nu är det mycket lugnare och jag har inte längre någon fast sekreterarroll. Ett par gånger om året får jag i alla fall rycka in och skriva, som nu under vårt senaste kyrkorådsmöte. Första gången jag kom i kontakt med sekreterarskapet var genom Uppsala hundungdom. Det var rena lyxuppdraget för då fick man låna en elektrisk skrivmaskin att skriva på. Wow! Nuförtiden, när datorerna är i stort sett var mans (och kvinnas) egendom, är det väl knappt någon som ens vet vad en skrivmaskin är för någonting.
