I dag blev det visst en sån där självömkansdag, åtminstone har förmiddagen varit sådan. Titt som tätt kommer jag på mig själv med att bli ledsen, så pass att tårarna börjar rinna. Jag tror att det är viktigt att tillåta sig att ha även sådana dagar ibland, så jag tog en stunds ledighet från jobbet för att reflektera.
Saker som triggade igång min nedstämdhetskänsla i dag var t.ex. när det talades om handlingsplanen för trakasserier. Jättebra egentligen, men jag har ju i bagaget att offret ändå blir skurken oavsett hur många bevis som finns. Jag kämpade i tre år, lojal som jag var, sedan jag äntligen insett att det faktiskt inte var mig det var fel på. Det var helt sjukt hur vidrigt det kändes, och hur cheferna höll varandra om ryggen.
Nu vet jag att inga handlingsplaner i världen hjälper när den lilla människan drabbas. Det var bristen på hantering snarare än den tidigare behandlingen som gjorde att utmattningen fick fäste ordentligt. En pajas är ju en pajas, narcissist eller ej, och kan väl egentligen inte rå för att han är dum i huvudet, tänkte jag. Då blev det lättare att inte ta åt sig. Högst tveksamt om jag skulle anmäla någon igen. Jag skulle se mig om efter någonting annat istället, kanske rentav ta ett sabbatsår. Det känns faktiskt skönt att ha en egen handlingsplan. Bättre fly än illa fäkta!
En annan trigger var tankar kring bluffsyndrom. Det var länge någonting som satte käppar i hjulet för min egen del. Helt fri blir man nog aldrig, men jag har jobbat mycket med det. Jag försöker få en annan person på jobbet att inse vad det rör sig om, speciellt som det för hans del gått så långt att det får allt större konsekvenser även för omgivningen. (Jag funderade på att skriva hens istället för hans, men eftersom jag nästan alltid är den enda kvinnan i alla arbetsgrupper så skulle det ju inte göra någon skillnad ändå.)
Ja, jag är stark, men det är ledsamt att påminnas om vägen hit. Samtidigt behöver även jag få känna mig liten och svag. Uttryck som ”Du är så stark!” har även en negativ baksida. Ibland kan det ligga någon form av beundran och avundsjuka bakom. Typ som om de tänkt ”Du är så stark, du har ju klarat dig igenom så mycket, men själv är jag ingenting värd i jämförelse.” Då får man fortsätta klara allt själv.
Styrkan är ingenting som går att köpa på postorder precis. Den måste byggas upp inifrån och det är ingenting som görs i en handvändning. Fyra år av hårt arbete hittills. Vilken onödig kamp mycket av det var, hur lite som hade krävts för att de skulle ha kunnat bli helt annorlunda. Om jag kan bespara någon annan det lidande jag själv fått gå igenom, så kommer jag att göra allt för att kunna göra det.
Nu ska jag försöka ta itu med en policy som behöver formuleras ihop så att den kan lyftas upp till ledningsgruppen för beslut efter sommaren. Arbetet har gått i kringelikrokar, men nu verkar det äntligen finnas en öppning för att baxa det ett steg vidare. Tur att jag inte hann ge upp på vägen när det gång på gång skyfflades in nytt grus i maskineriet. Fast det där med att ge upp ligger nog inte för mig.
