I dag tog jag mitt förnuft tillfånga. Tänk att jag fortfarande hade något kvar att fånga i flykten. Jag vaknade med huvudvärk, igen, och kände att om jag skulle lyckas baxa eftermiddagens möte i hamn så gick det inte an att slita ut hjärnan redan under förmiddagen, den och jag måste få vila. Det spelar ingen roll hur mycket jobb som finns att göra, jag måste hålla tillbaka ändå, vila i tid för att slippa däcka totalt redan före helgens inledning, och för att undvika att huvudvärken blir permanent, igen.
Sagt, eller snarare tänkt, och gjort. Jag tog ledigt fram till lunch, så efter frukosten fick det bli stilla vila på sängen för att försöka få hjärnan på plats igen.
Andas in, andas ut, andas in, andas ut, …
Så småningom klev jag upp, duschade och bytte om. Jag var fortfarande trött och huvudvärken hade inte riktigt upphört med att gnaga i sig hjärnceller, men jag var ändå mycket bättre rustad än om jag bara kört på. Åh, vad jag behövde detta nu. Egentligen hade jag behövt eftermiddagen också, men man kan ju inte få allt.
Mötet var förstås krävande med nästan fyra timmars digital fokusering (om än med korta bensträckare någon gång i timmen), men det gick vägen. Vi kom inte så långt som jag hade hoppats, men vi kom framåt och de svåraste bitarna är i alla fall avklarade. Nu blir det paus med detta till efter sommaren, så nästa vecka kan jag äntligen få koncentrera mig på mitt eget arbete. Det känns som att tiden bara rinner iväg, men det löser sig väl på något sätt ändå.
