Det är lätt att sträva emot att bli störst, bäst och vackrast, men svårt att verkligen bli det. Frågan är om det ens är eftersträvansvärt och om störst per automatik också är bäst.
Vi behöver tydliga förebilder, men kanske borde vi ibland blicka nedåt snarare än uppåt och försöka hitta de små vardagshjältarna istället för att söka bland jättarna. Förleds inte att tro att det lilla du kan bidra med varken gör till eller från. För att ta ett exempel: Om varje person i Sverige skänkte dig tio öre var (avrundningspengar), ja då skulle du plötsligt stå där som miljonär. Många små, knappt märkbara, bidrag kan leda till någonting riktigt stort. Så tänker jag att det fungerar även med återvinning och hur vi hanterar miljön. Visst det räcker inte att bara vi gör rätt, men det blir definitivt inte bättre av att vi struntar i det för att vår lilla del av helheten är så försvinnande liten på totalen. Vi behöver vara förebilder för varandra istället för att bara tänka på oss själva. Var och en kan göra gott på sitt sätt och många tillsammans kan förändra världen till det bättre. Många bäckar gör en stor å.
Ofta är det inte heller det stora vi fastnar för och minns utan de där små detaljerna, precis som den surrande flugan när man försöker sova eller stenen i skon när man är ute på promenad. De är båda ytterst små, men de märks och är omöjliga att ignorera. Ibland behövs även stenen i skon för att tala om att det är dags att ta en paus, eller för att likt Greta få oss att öppna upp ögonen för någonting som alltför många helst vill blunda för.
Kom ihåg att det inte alls behöver hänga på storleken. Den lilla är minst lika betydelsefull som den stora. Fem myror är fler än fyra elefanter och enligt bibeln ska den minste bli den störste.
