När jag ser tillbaka på de senaste åren har jag märkt att det finns flera olika faser att gå igenom, både på vägen till utbrändhet och därifrån. Jag tror att läkningen kräver att man åtminstone snuddar vid varje steg, men att det finns vissa steg som man inte bör stanna på för länge och som kräver extra mycket hjälp att ta sig vidare från.

Nedanstående text skrev jag tidigare i ett annat forum för att ge stöttning till andra, men jag tänkte att det kunde vara bra att ta med här också för att kunna gå tillbaka till senare. Formuleringar och frågeställningar är i huvudsak skrivna utifrån självupplevda bitar, men även utifrån andras upplevelser och igenkänning. Det finns naturligtvis mycket mer att skriva även om redan denna grova översikt blev rätt långt.

Självförebråelse

Vid något läge blir det för mycket, (yttre) krav och resurser går inte ihop. Svårare att prioritera, tröttare, orkar inte riktigt, hinner inte med som tidigare, kompenserar med att försöka springa fortare istället för att först stanna och vila för att piggna till. Försöker jobba ikapp på kvällar och helger, ännu tröttare, ännu mer att jobba ikapp såväl privat som yrkesmässigt, aldrig utvilad. Försöker värna om och tillfredsställa alla andra, men tappar bort sig själv. Fungerar allt sämre, och får kämpa allt mer för att det inte ska synas utåt vilken usel och oduglig människa man är. Eventuellt beröm slås genast bort, medan klagomål och besvikelser etsar sig fast och tas som bevis för att man egentligen inte förtjänar att få vara med.

Här önskar jag att det fanns bra sätt att stoppa och sätta in bra insatser, istället för att vänta tills det kraschar ihop fullständigt. Tyvärr är man inte så mottaglig då och försöker snarare dölja för omgivningen hur hårt man kämpar, för man ”vet” ju att man borde klara så mycket mer, egentligen, att man bara är en nolla som inte fixar detta, osv. Eventuella råd skulle kanske funka på andra, men jag är ju, till skillnad från dem, en nolla på riktigt. Då är det bara att fortsätta bita ihop, springa ännu fortare och se till att lösa det. Usch, det är så hemskt när man ser någon som är på väg in i fördärvet. Känner så väl igen mig i en del andra, men så svårt att nå fram.

Offerroll

Jag har hamnat i detta för att andra behandlat mig fel. Jag har fått en omöjlig arbetsbörda, min partner har inte dragit sitt strå till hemarbete och vardagslogistik, kanske lämnat mig helt i sticket, andra har inte varit tillräckligt bra för att leva upp till min standard så jag har fått ta över och fixa till deras uppgifter, någon borde hjälpt mig, dumma saker har sagts och gjorts, härskartekniker, trauman, ingen lyssnar på mig, alla vägrar fatta, fortsatta krav. Till råga på allt får man höra att man måste förändra sig, varför då? Jag vägrar! Det är ju andra som gjort/gör fel. Dumma alla andra! Någon måste få höra ”sanningen”, få veta och förstå hur dumma alla andra varit/är mot mig.

Här är det viktigt att förklara att man aldrig kan förändra någon annan än sig själv och att förändringen inte ska ske för att man gjort/är fel utan för att man ska bli mindre sårbar. Det kommer alltid att finnas de som sårar och skadar dig, men du kan bygga upp ett skydd som gör att såren inte blir lika djupa. Du kan lära dig sätt att avväpna härskartekniker, osv.

Insikt och acceptans

Det som hänt har hänt. Vill jag stanna i det eller vill jag lämna det? Hur kan jag hantera liknande situationer framöver? Kan jag ha en plan för det? Hur kan jag bearbeta och komma igenom saker som hänt? Vad är viktigt för mig och vad är mindre viktigt? Vad går att förändra och vad går inte att förändra? Försök förändra det som går, blir det ändå stopp så släpp det. Vissa bitar kräver lite extra bearbetning innan de går att släppa ordentligt. Det kan ta lång tid, men det är viktigt att det blir gjort.

Utveckling och nyfikenhet

Vad reagerar jag på och varför? Vad kan förändras? Lyssna på kroppens signaler med öppna sinnen. Registrera vad som händer och hitta samband. Prova vad som fungerar och vad som behöver undvikas. Det kan ändras över tid, våga prova igen längre fram.

Ett stort hinder genom alla olika faser är Rädsla. Rädsla för att bli avslöjad som den bluff man tror sig vara, rädsla för att inte räcka till, rädsla för att inte få vara med, rädsla för förändring. Ibland är rädsla bra för att skydda från att göra dumma saker, men här är det oftast ett hinder från att komma framåt. Istället för att huka och gömma sig kan man behöva stålsätta sig och möta rädslan. Vad är egentligen det värsta som skulle kunna hända? Sannolikheten för att det inträffar är kanske inte så hög, men framför allt så är det kanske inte så farligt heller. Våga testa och gå emot rädslan. Först då kan den minska, lägga svansen mellan benen och gå undan från dig.

Tack för att du läst! Hoppas att det fanns något litet korn att fånga upp, oavsett var du befinner dig i livet.