Så blev det alltså dags även för vår yngsta att flytta hemifrån och lämna efter sig en tyst tomhet. Flytten gick i måndags. I tisdags kväll kändes det som det var minst en vecka sedan, trots att det bara hunnit gå en dag, för det hade varit så många intryck under de senaste dagarna. Fast än så länge har vi nog inte riktigt hunnit smälta det egentligen. Själv fick jag tillfälle att äta lunch med den nyinflyttade Örebrobon redan i torsdags eftersom det passande nog var en dryg timmes bytesuppehåll i Örebro under min tjänsteresa till Värmland torsdag-fredag. Det kändes rätt speciellt nu när vi liksom inte tillhör samma bubbla längre. Kul att det gick att få till så bra.
Hönsmammegenerna, som jag väl aldrig visat så stort prov på, väcks till liv när barnen plötsligt ska klara sig på egen hand. Hur ska det gå med allt detta nya, allt ansvar, alla hushållssysslor, kontakter som behöver tas och rätt långt hem till mamma och pappa? Fast sedan tänker jag på hur det var när jag själv flyttade ännu längre bort, till en stad där jag inte kände någon och som jag bara hade besökt i samband med jobbintervjuerna. Mina föräldrar oroade sig säkert också för mig, men det gick ju hur bra som helst. Det var liksom bara ett av många steg i livet. Jag minns inte riktigt, men jag tror att jag tyckte att det var rätt skönt att få rå om mig själv, det var väl liksom dags för det. Själv hann jag fylla 20 år innan jag flyttade eftersom jag först gick en fyraårig gymnasielinje. Så länge har inget av barnen kunnat hålla sig, trots att det sägs att barnen bor hemma mycket längre i dag, ibland ända upp i 25-30 årsåldern.
För att slippa rusa iväg och köpa diverse förnödenheter plockade vi ihop lite bra att ha-saker som vi överlämnade inför flytten. Första hjälpen-lådan för nyutflyttade innehöll utöver toalett- och hushållspapper, skärbrädor och galgar bland annat stekpanna, kastrull, glas, pasta, nudlar, nachos, soppåsar, skruvmejslar, schampoo, tvål, tvätt- och diskmedel, som ett komplement till det som redan fanns i den unga damens ägo.
Självklart kommer det att bli annorlunda nu, för oss alla, men man vänjer sig rätt snabbt. På det stora hela känns det nog mest roligt att barnen växer upp till fullvärdiga vuxna medborgare och börjar trampa upp sina egna stigar framåt i livet. Jag känner mig så tacksam över att just jag fick bli deras mamma.
