I dag har jag varit in till kontoret för första gången sedan 7 oktober, det vill säga sedan 7 oktober 2020, inte 2021. Det kändes riktigt bra att jag faktiskt orkade med det nu. Jag gillar verkligen att komma dit och blir glad av att vara där även om det inte känns lika tydligt som det gjorde under de första månaderna efter att jag hade bytt jobb. Kontorslandskap är väl ingen direkt höjdare och det har inte varit speciellt välplanerat (bättre nu när det flyttats om lite), men atmosfären är fin och jag har känt mig välkommen från första stund. Sånt har stor betydelse.
Vägen till jobbet i dag blev lite trassligare än jag hade tänkt. Först missade jag pendeltåget. Fast då kunde jag i och för sig kolla igenom alla SL-kort som vi haft liggande hemma och kolla upp alla laddningsslattar – 2 kr här, 30 kr där, osv. Upptäckte att ett kort gått ut och behövde lösas in. Det går visst bara att göra på resecenter inne vid centralen. Nåväl, jag tog den omvägen på väg till jobbet. Jag frågade om det gick att flytta över alla slattar till ett gemensamt kort och det gjorde det, förutsatt att det blev minst 300 kr. Hade tur och lyckades få ihop 327 kr. Skönt! Det fixades och donades och tog en väldans tid tyckte jag. Sedan fick jag beskedet att det tyvärr inte gick eftersom korten inte var registrerade på mig (är registrerade på maken). Suck! Det var bara att åka vidare, utan uträttat ärende. Till saken hör också att en resa kostar 38 kr, så om jag skulle få för mig att resa med något av dessa kort så kommer jag direkt under den magiska 300 kronorsgränser och får inte samla ihop slattarna. Ny suck!
Strax före nio var jag framme vid kontoret (gick hemifrån fem i sju), och hör och häpna så kom jag ihåg passerkoden direkt, trots att jag inte har använt den på ett drygt år. Tidigare fick man springa runt och leta efter en plats om man kom så sent, men nu var det inte många själar där. Jag kunde utan problem få min favoritfönsterplats. De närmaste sex platserna hade jag helt för mig själv. Jag tyckte att det var rätt skönt att det var så tomt och lugnt, för jag orkar inte riktigt med en massa sorl och kontakter utöver de jag själv väljer.
Trots att jag var på kontoret resten av dagen tyckte jag inte att jag hann med någonting. Framför allt hann jag inte dra nytta av att äntligen ha tillgång till ordentliga bildskärmar. Fast jag lyckades ändå bocka av en hel del, såsom att skriva reseräkning för en resa i slutet av augusti, uppdatera datorn och skriva ut diverse papper för att få lite bättre överblick på vissa saker, Hoppas att datorn vill fungera bättre framöver.
En lite rolig grej är att det finns bildskärmar på lite olika ställen i huset där det brukar visas bilder från verksamheten, små filmsnuttar och olika uppmaningar. Den första skärmen jag så visade en välbekant bild, nämligen min vinnarbild i sommarens fototävling. De utsåg då vinnare i sju olika kategorier och jag vann kategorin mest udda perspektiv med en himmelsbild från Borgholms slottsruin (the sky is the limit). På nästa våningsplan gick jag lite senare förbi en annan skärm och där visades ytterligare en av just mina bilder, en skål med tomater. Det kändes välkomnande. Fler än dessa skärmar såg jag inte, så det blev liksom full pott.
Alldeles före det att pandemin bröt ut köpte jag ett lunchkort för tio luncher, men jag hann bara utnyttja två. Jag har varit lite rädd för att resten av luncherna ska brinna inne, men det funkade bra att använda vid lunchen i dag. Jag åt krämig spenatsoppa med kokt ägg och krasse och därefter pannkaksbuffé med grädde och körsbärssylt. Jag hade verkligen bespetsat mig på soppan, men blev såå besviken. Den var verkligen inte god, mer åt sur uppstötning eller spya, sannolikt alldeles för mycket syra. Fast jag åt snällt upp ändå för annars hade jag ju inte blivit mätt. Genom att täppa till näsan gick det faktiskt rätt bra att få i sig den ändå, men det var knappast någon njutning. Pannkakorna var (som brukligt på matställen) rätt smaklösa och grädden var på tok för lös, men sylten var god. Det är kanske lite överreklamerat att gå ut och äta ändå. Maten hemma känns faktiskt bättre, mycket bättre, även om det bara skulle vara en tallrik gröt.
Efter jobbet gick jag hela vägen från Gärdet till Odenplan och sedan gick jag även från stationen i Bro. Fick ihop 14 500 steg, att jämföra med runt 1 000 steg som det brukar bli under veckorna nuförtiden för att jag behöver hålla mig i stillhet under arbetsdagarna för lyckas behålla energin. När jag kom hem blev det te och rostade mackor med gurka, räkor och citron, för att uppmärksamma att det är räkmackans dag.
Jag fortfarande rätt speedad efter dagen och tinnitusen tjuter rätt rejält, så det dröjer kanske ett tag till innan jag lyckas varva ner och somna. Fast sedan tror jag att jag kommer att kunna sova riktigt gott och förhoppningsvis betydligt mer än de två sömntimmar jag fick ihop i natt. Jag får ta det lite lugnt på förmiddagen i morgon, men sedan är det tyvärr mycket att stå i med jobbet. Jag har två viktiga presentationer som ska gås igenom på måndag, varav den ena fortfarande behöver en hel del bearbetning.
