Ligger vaken sedan strax före fem och tänker på mobbing, fast mer kring hur man kan tackla det än kring de förödande känslor och konsekvenser mobbing medför, hur man kan stötta och stärka de som utsätts. Jag önskar att jag fått den insikt jag har i dag långt tidigare, för det hade säkerligen kunnat bespara mig mycket lidande. Glad ändå att insikten nådde mig till slut, som ett groende frö för sådär 4 1/2 år sedan. Jag gissar att det finns många fler här som blivit utsatta under sin uppväxt och även ute i arbetslivet, kanske fortfarande är det.

Rent allmänt skulle jag vilja säga att mobbaren inte alls är den där tuffa, självsäkra typen som det kanske ser ut som. Det är snarare en person som är rädd för att bli lämnad ensam, rädd för att någon ska upptäcka hans eller hennes stora svaghet och akilleshäl, så rädd att det till varje pris måste döljas, gärna överföras på någon annan.

Jag tycker absolut inte att man ska tycka synd om förövaren eller ignorera de dåliga beteendena, men för mig var det en stor lättnad att inse att det inte var mig det var fel på, att det inte var mig som person det var riktat mot. Jag var bara ett medel för att den andre skulle kunna rädda sitt eget skinn. Det var också därför som det (i en av de utsattheter som fått störst konsekvenser för min egen del) inte tycktes finnas någon logik alls kring hans beteenden när jag tidigare såg det utifrån perspektivet att det var jag som stod i centrum, som offer. Det var hela tiden han själv som var centralfiguren, hans rädsla för att bli avslöjad och komma i dålig dager, en rädsla som nog ofta orsakar mycket större lidande än om ärligheten fått råda. Det går oftast att vända sina svagheter till styrkor, som ett sätt att visa att man är mänsklig.

Vad kan man då göra för egen del? Det första är att inse att vi bara kan förändra vårt eget beteende, vilket ofta är nog så svårt, och att det krävs både en sändare och en mottagare för att dessa påhopp ska lyckas. Mobbaren är sändaren, men du behöver inte vara en passiv mottagare.

Lite tanketips:

  • Det är mobbarens tyckanden, inte fakta. Det gäller även sådant som ser ut som fakta, typ påhopp om längd, bredd, ögonfärg. Det som sägs, indirekt, är ju egentligen inte det utan att dessa egenskaper skulle vara någonting som gör dig till en sämre människa och det är absolut inte sant. Nästan alltid handlar det också om sådant du absolut inte kan styra över eller göra någonting åt, kroppsbyggnad, föräldrars härkomst, dialekt, funktionshinder av olika slag, intressen, osv. Låt allt detta vara hans/hennes egna åsikter, inte din sanning. Var stolt över dig själv, den du är som människa.
  • Vägra vara en passiv mottagare. Det blev en enorm skillnad i känsla när jag lugnt konstaterade Så du säger så, eller på annat sätt bollade tillbaka det som sagts istället för att suga åt mig och bli arg och ledsen och rentav brusa upp skrika tillbaka när lögnerna blev för närgångna, beteenden som går helt emot mitt sansade sinnelag och som de flesta i min omgivning nog inte tror att jag är kapabel till. Jag brukar tänka att jag har på mig en osynlig regncape och att det som sägs är vatten. Det kan kastas emot mig och jag kan känna trycket av det, kanske rentav rubbas lite ur min position, men jag blir inte blöt, möjligen lite fuktig men det torkar ju upp efter ett tag.
    Fast det är svårt medan man fortfarande tror på det som sägs, mycket lättare när man inser att det är rena lögner, även om förövaren, av självbevarelsedrift, ofta lyckats intala sig själv att det är sanning.
  • Förlöjligande kan vara ett effektivt sätt att ta udden av det som annars så lätt biter sig fast. Men gör det inte handgripligen genom att själv mobba, utan gör det i tanken. Tänk t.ex. att det hoppar stora paddor ur munnen på den som säger dessa saker, och att de sedan hoppar iväg över golvet och försvinner. Då blir det mer komiskt än skrämmande. Själv tänkte jag ofta på honom som en pajas. En annan bild jag hade var Tiger i Nalle Puh, en som bara studsar omkring på sin fjäder, doing, doing, doing, och knuffar omkull de han stöter ihop med utan att alls förstå det.

Tyvärr finns det ofta kvar låsningar ändå, t.ex. att man blir bortprioriterad, inte får vara med på den där festen som alla andra bjuds in till, inte får den där befordran man enligt konstens alla regler borde haft för länge sedan, osv. Ingenting kommer att förändras av sig själv.

Ibland finns det inte ork eller möjlighet att göra mer för stunden. Då behöver man acceptera det, men helst ha en plan för vad nästa steg ska bli, när det blir möjligt. Min plan var t.ex. att inte ha kvar dåvarande chef ett år senare (facit blev ett halvår, dock var han fysiskt nära i ytterligare ett drygt halvår innan jag lyckades slita mig loss ordentligt, och dagligen i tankarna i ännu ett halvår men nu betydligt mer sällan). Jag har också beredskapsplaner för hur jag ska hantera vissa situationer som kan komma att uppstå framöver. Då behöver jag inte lägga en massa energi på det så länge det inte inträffar.

Ta hand om er, och varandra!