Nu när allhelgonatiden närmar sig väcks ofta tankar kring sorg och saknad, men saknad kan vara så mycket mer än att sakna en person som inte längre finns med oss i detta jordeliv. Man kan sakna personer, djur, händelser, tidigare vanor/ovanor och platser. Man kan sakna det som varit och det som kunde ha varit, det man haft såväl som det man aldrig uppnått, det man trodde låg utom räckhåll tills man plötsligt en dag inser att det var man själv som satte gränserna och därför missade chansen. En del av detta har jag skrivit om i ett tidigare inlägg, Sorg och saknad.

Jag saknar flera av mina tidigare kollegor (och en del andra personer) och de förtroliga samtal vi haft, så mycket att det i början gjorde fysiskt ont. Tänk att känna varandra så pass väl att man både kunde stötta och bli stöttad, att man kunde förstå bara genom att se på varandra, utan ord. Det känns inte som att jag kommer att komma till den nivån igen där jag är i dag. Vi är i mångt och mycket främlingar för varandra och distansarbetet har väl inte precis gjort saken lättare på den fronten. Den jag fått bäst kontakt med har slutat. Så har det i och för sig varit lite hela tiden, att de jag knutit an mest till försvinner iväg, kanske är det så livet är.

Jag har saknat tidigare rutiner som att ta trapporna upp till kontoret på plan nio efter lunchen, och att äta lunch med kollegorna istället för ensam (fast det kan vara rätt skönt det med, när det är självvalt). Nuvarande kontor har bara tre trappor och hemmakontoret ligger på samma plan som köket, ingen naturlig motion där inte. Jag saknar de många fackliga sammanhangen jag varit med i under så lång tid och jag saknar att liksom stå i händelsernas centrum, fast jag inser ju mina begränsningar också och att det inte blir så bra om jag behöver hugga av min egen hand bara för att någon annan behöver en. Det blev till slut alltför självutplånande. Jag har fått någonting annat nu och det är jag både glad och stolt över, men saknaden finns ändå där. Jag behöver hitta nya former för hur jag ska använda och dela vidare av just min erfarenhet och öppna upp för samtal kring sådant som känns viktigt för mig och som jag vet att många tampas med men ändå tror sig vara ensamma om.

Jag saknar inte tidskrivning på molekylärnivå, maktlöshet, sena kvällar på kontoret då jag ibland inte vågade mig ut i mörkret för att ta mig hemåt ensam i natten eller att bli tagen för givet utan att få någon cred för att jag alltid ställde upp och satte jobbet framför allt annat. Nu försöker jag vara mer lagom, jobbar smartare, sliter mindre men får ändå mer uppskattning.

Saknaden känns faktiskt inte lika tung längre nu när jag hittat mig själv.