Det är svårt att säga nej, dels för att man inte vill göra frågeställaren besviken, dels för att det kanske är någonting som man verkligen vill och är bra på även om det inte finns tid för det för stunden. Samtidigt är det viktigt att inte bara säga ja rent slentrianmässigt för då får det liksom inte plats till slut med alla ja man lovat bort sig med.
Ibland kan man behöva säga nej till någonting för att kunna säga ja till någonting annat, kanske rentav för att kunna säga ja till sina egna behov och inte bara till andras. Omvänt kan ett ja i förlängningen betyda ett nej till någonting som egentligen är viktigare för att resultatet ska bli bra i slutänden.
Ett första steg kan vara att inte säga ja för fort utan att be om lite betänketid. Ibland går det också att säga ja med villkor. Ja, jag kan göra detta, men inte förrän nästa månad, eller ja, förutsatt att jag blir avlastad någon av mina andra uppgifter.
Det kan kännas skuldfyllt att säga nej, speciellt om man inte tycker att man har någon riktigt bra anledning till att göra det, men egentligen handlar det ju om att vara ärlig mot både sig själv och andra. Säger jag ja till någonting som jag egentligen inte har tid för, eller absolut inte vill, så blir det sällan bra i slutänden.
Jag har märkt, sedan jag börjat öva på det, att det inte alls är så farligt att säga nej egentligen. Det kan rentav göra att man blir tagen på större allvar för det blir ju tydligare att de ja som sägs verkligen är menade som ja.
Nej, nu kan jag inte sitta här och knappa längre för nu vill jag gå och lägga mig även om det säkert kommer att dröja en bra stund till innan jag så småningom somnar.
