Nu är pepparkakorna och rågkakorna bakade och trillingnötterna påbörjade. Vi har hyfsad koll på julklapparna, de som nu blir. Jag har redan lyckats knåpa ihop sju julverser; jag som normalt sett fortfarande sliter med den första under kvällen den 23:e. Något julpynt ser man knappt skymten av här hemma ännu, inga juldukar eller julgardiner, men en stjärna och ljusstakar i några av fönstren.
Det blir jul i alla fall, oavsett hur lite eller mycket vi stressar runt. Varför inte låta det bli en njutningens tid istället för en stressens tid? Jag tror inte att man ligger på dödsbädden och önskar att man hade satt upp julgardinerna tidigare eller städat noggrannare. Det handlar nog snarare om att inte ha utnyttjat stunderna med sina nära och kära, att inte ha tagit sig tid att stanna upp och lyssna, att inte ha haft förmågan att vara här och nu och njuta av det som bjudits utan att alltför ofta ha varit någon annanstans i tanken.
I år har vi ingen liten hjälpreda som är med och hjälper till under julbaket, men julkrubban kommer nog som vanligt att hamna på Lottas lott när hon kommer hem över jul, säkert en del annat pyntande också.
Det viktigaste nu är att anpassa hemmet så att hela familjen kan vara här i jul. En viktig bit löste sig i torsdags. Trassligast nu är väl att flytta upp våningssängen och ta ner en annan säng som är lättare att flytta över till. Det känns viktigare än allt julpynt i världen och det löser sig på något sätt. Det går så sakteliga framåt och med en del insatser under veckan som snart har gått har vi tagit oss ytterligare ett steg närmare julen. Jag är säker på att den kommer att dyka upp ”just in time” även i år.
