Var dag har nog av sin egen plåga, men vem kan ärligt säga att de aldrig någonsin har oroat sig för framtiden? Ofta lever vi nog alldeles för lite i nuet och låter livet passera förbi medan vi befinner oss någon helt annanstans i våra tankar. Fast ibland tror jag att det ändå kan vara av godo att bekymra sig för framtiden, och det är det jag tänker lyfta upp i detta inlägg.

Det finns två sorters orostankar. Det ena att oroa sig för sådant som man inte kan styra över hur mycket man än skulle önska. Eftersom det inte finns någonting man kan göra för att ställa det tillrätta så är det också svårt att få stopp på den typen av oro, katastroftankarna radar upp sig och äter liksom upp dig inifrån. Det andra är oro inför sådan som går att förändra. Jag tänker att det senare är kreativ oro, eller lösningsfokuserad om man så vill, förutsatt att man också utnyttjar sin förmåga att göra någonting åt det man oroar sig för. Det finns förstås en viss gråzon. Det kan ofta vara en kombination av de båda typerna och då gäller det sortera upp det och försöka släppa vissa bitar och fokusera på det påverkansbara.

Man kan oroa sig för klimatförändringar, miljökatastrofer och jordens undergång, för familjemedlemmar och jobb, men så länge man inte kan eller försöker göra någonting åt det så är oron helt bortkastad. Vi kan sällan påverka allt, men vi kan göra vårt bästa. Istället för att bara stå som åskådare och titta på så kan vi försöka göra vad vi kan. Alla har inte samma driv som Greta, men även mindre förändringar och påverkansarbete i andra forum drar sina strån till stacken.

Ibland, som inför vår privata möbelflyttkarusell nu till veckan, finns det delar som blir vad de blir, medan andra delar går att planera och sätta upp reservplaner för. Tänk om … Hur löser vi det? Går det att förenkla? Hur mycket tid har vi på oss innan vi måste vidare? När måste vi åka? Hur gör vi med maten? Hur gör vi om det blir fel? Tänk om vi blir för trötta, hur ska vi förhindra det? Saker kan fortfarande gå fel och allt kommer säkerligen inte att flyta på så som vi skulle önska, men förhoppningsvis tillräckligt bra för att det ska gå ihop och mycket bättre än de värsta skräckscenarierna. Det blir tight, men jag hoppas och tror att vi ska kunna se tillbaka på det sedan och säga ”Minns du den där vansinniga möbelflytten, tänk att vi lyckades få till det ändå”.

Och förresten, oavsett dåtid, nutid eller framtid, så är livet så mycket mer än bara plåga. Livet är fullt av alldeles underbara stunder om man bara öppnar ögonen för dem.