I dag är det Elens dag. Elen märks kanske mest av när man inte har den, eller när elräkningen dyker upp nu när elpriserna har skenat i höjden. Själv har jag den som yrke. När jag började arbeta direkt efter att ha gått fyraårig teknisk linje på gymnasiet så fick jag vara med och planera nya elledningar i Dalsland. Var skulle stolparna stå och hur långa behövde de vara? Vid ett par tillfällen har jag också fått prova att klättra i trästolpar med stolpskor. Det var roligt, men det kändes i benen efteråt. Sedan dess har jag läst vidare. Precis när jag skulle börja högskolan var det tänkt att jag skulle ha deltagit i en kurs i Åsbro där vi skulle få lära oss hur det gick till att resa stolpar. Det kändes ledsamt att behöva missa det, men man kan ju inte vara med på allt tyvärr. Var sak har sin tid.
Efter nästan 30 år kom jag in på stolpar igen, för trots att mycket av det lokala elnätet nu grävs ner i marken så finns det också en hel del ledningar som går genom luften och till dem behövs det stolpar. Det har varit lite roligt att få återkomma till någonting som jag knappt har berört under alla dessa år, och att få lära mig en massa nya saker som jag inte alls haft koll på innan. När jag inte ägnar mig åt nätstationsfrågor på jobbet så händer det allt oftare att jag skriver eller samtalar om stolpar av olika slag. Privat skriver jag en hel del stolpar till dagboken, men de är förstås lite mer förgängliga och brukar slängas när jag renskrivit dem.
