I dag är det svärfars födelsedag, den första födelsedagen utan honom. Inte för att vi brukade träffas på födelsedagarna, men ändå. Jag tänker att det måste vara en speciell känsla att bli föräldralös. Själv har jag turen att ännu inte vara det, åtminstone inte mer än till hälften, och jag hoppas att jag kommer att få ha kvar min mamma i många år ännu. Det är nog inte förrän man själv förlorar en förälder som man kan sätta sig in hur det är. Åtminstone var det så för mig och jag har hört andra säga detsamma. Det spelar ingen roll hur rationell man brukar vara för även om man med förnuftet inser att ingen lever hur länge som helst, att livet kanske redan passerat sitt bäst före datum eller att sjukdom gjort sitt till för att skynda på förloppet så blir det en sådan definitiv och slutgiltig tomhet. Det går inte längre att fråga den bortgångne om någonting. Det går inte att kramas. Sedan blir även traditioner annorlunda eftersom någon inte längre finns med.
Med tiden lyckas man kanske fylla ut lite av tomheten med de minnen man har, men förmodligen kommer det alltid att finnas kvar ett litet tomrum som omöjligt går att fylla med någonting nytt.
