Från lek till allvar

I måndags blev det så äntligen dags för sonen att flytta till sin nya lägenhet. Nu behöver man inte längre använda skohorn för att lyckas pressa sig in i den lilla studentlägenheten när man ska besöka honom. Det tar ju en del extra plats med rullstol och andra hjälpmedel, så några stolar att sitta på fanns det förstås inte plats för. Det gör det nu. Just nu finns det förresten extra mycket plats eftersom det mesta av möblemanget ännu inte hunnit införskaffas.

Det fanns en hel del hinder på vägen fram till en fungerande lägenhet, nästan så att vi började ge upp. En del visningar ställdes in i sista stund och många lägenheter föll bort för att det saknades hiss eller att de var otillgängliga på annat sätt. Ett ställe hade hiss, men den var så trång att rullstolen inte gick att få in. Klart vanligast var till synes rena skitsaker, det vill säga problem med toalett- och duschåtkomst. Badrummet låg i många fall en decimeter högre upp än övriga lägenheten, toaletten stod i vägen för att kunna komma fram till duschen, handfatet satt i vägen för att få plats att komma in med hygienstolen eller så var redan dörröppningen alldeles för smal.

Det gick vägen till slut och jag tror att detta kommer att bli bra. Det känns speciellt viktigt att kunna träffas hemma hos honom nu när det blivit så mycket svårare för honom att kunna komma hem till oss. Många hinder på vägen om sagt, men tyvärr inte slut på hinder bara för att vi kom fram till flyttdagen. Nej, den här veckan kommer nog snarare att gå till historien som en riktig otursvecka med den ena motgången efter den andra.

Måndag: Flyttdagen. Strul med banken under förmiddagen (systemet låg nere) då slutbetalningen skulle göras inför tillträdet. Huvudpersonen var tyvärr lite hängig och inte riktigt med.

Tisdag: Hemtjänsten kunde inte ta sig in till sonen på morgonen. Det hade blivit en missuppfattning kring nyckelöverlämning under måndagen och de hade inte alls fått några nycklar. Det slutade med låssmed och låsbyte, en oförutsedd utgift på nära 1700 kr. Sonen hade sovit dåligt, hade värk i hela kroppen, speciellt ryggen och hade svårt att hålla sig vaken.

Onsdag: Sonen till sjukhus. Diverse provtagning. Det visade sig vara Covid. Informationsstruligheter och trassel med hans tillbakaresa. När han väl fick åka hem framåt kl 18 hade han inte fått någonting att äta sedan frukosten. Han kan ju inte förse sig med det på egen hand. själv drabbades jag av det stora tågkaoset när jag åkte hem från jobbet. Det tog mig 4 h 55 min, sju byten, innan jag till slut kom hem. Även maken sjuk.

Torsdag: Konstaterad Covid även för maken. Bonussystern tycks också ha åkt på det, men själv verkar jag klara mig precis som förra gången då alla i sällskapet utom jag åkte på det. Inte mig emot; jag avstår gärna.

Fredag: Planen var att fixa till och städa ur studentlägenheten under helgen, nu kändes det inte längre görligt. Jag lyckades flytta fram besiktning och överlämning så att vi kan ta städningen under mellandagarna istället. Skönt att det gick att få kontakt redan före helgen och att det gick att ordna.

Lördag: Jag tog en tur till Västerås. Kollade om det kommit någon post till gamla stället (svar nej). Plockade ner lite saker som vi inte fick med oss under måndagen. Hade tänkt stänga av och frosta av frysen, men det verkar inte gå att stänga av den. Hittade bruksanvisningen på nätet, men den gav ingen ledtråd. Ställde den åtminstone i semesterläge. Promenerade bort till nya lyan. Nyckeln fungerade förstås inte längre eftersom låset var bytt, men min knackning hördes tack och lov och jag blev insläppt. Tanken var att jag skulle hämta sonens ID-kort för att kunna hämta ut två paket åt honom, men ID-kortet var spårlöst försvunnet. Det ena paketet kunde jag hämta ändå för där gick det att använda Bank-ID, men det andra återstår. Det måste hämtas senast på fredag för att inte skickas tillbaka igen så det får bli ytterligare en resa under den kommande veckan. Jag lyckades i alla fall hitta ett stadigt och fint litet bord på Myrorna, fem minuter före stängning, som jag kånkade hem åt honom och ställde vid hans säng. En hel del steg blev det också – hittills 15600. Under flytten i måndags blev det för övrigt 17512 steg, men däremellan har det legat avsevärt lägre, vissa dagar bara en tiondel. Jobbig hemresa i snöyra och bländande billjus mest hela vägen. Otäckt mörkt och svårt att se. Tur att jag i alla fall inte var så trött då.

I morgon är det söndag och då hoppas jag att det blir en vilodag så som det bör vara, speciellt vila från ytterligare en massa struligheter. Till veckan är det väl sedan mer än hög tid att fixa lite julklappar. Jag har än så länge inte ordnat med en enda, har inte ens någon idé om vad jag ska hitta på, men det löser sig väl. Det får nog helt enkelt bli som det blir. Det finns viktigare saker att fokusera på inför och under julen, såsom hälsa, välmående och gemenskap.