Denna vecka har verkligen varit fullspäckad på jobbet och jag har massor av saker som jag inte haft vare sig tid eller ork till, och mer har det blivit. Det är som ett snöklot som hela tiden växer ju mer man rullar det framåt, eller för den delen åt sidan. Det bara växer och växer. Veckan avslutades med två enhetsdagar i Västerås. Himla skönt, och praktiskt, att det ligger så nära till med tåg så att jag slapp åka iväg så långt. Övriga tog sig dit från Karlstad (runt hälften), Stockholm och Kungsbacka. Ett tiotal har en egen gruppchef och av dem var hälften fortfarande helt okända för mig. Det var första gången vi träffades sedan vi blev en gemensam enhet för ett år sedan. Vår chef tillträdde i januari. Jag trivs mycket bra med honom och är lite ledsen över att även vår lilla grupp ska få en gruppchef under året. Jag är så trött på chefsbyten att jag kan spy åt det. Det hjälper föga att det ”bara är en mindre omorganisation” och mer praktiskt organisationsmässigt, inte minst nu när vi behöver bli några fler. Jag fattar det, men för mig som medarbetare är det en stor och jobbig sak att ideligen behöva starta om på nytt med nya chefsrelationer och att aldrig ha någon kontinuitet i mål- och lönesamtal. Nya angreppssätt att anpassa sig efter hela tiden. Det är så pass dränerande att jag allvarligt funderat på om det verkligen är värt att stanna kvar. Fyra chefer på fyra år, och en femte på gång. Fast det kan ju bli bra till slut och det är ju inte heller säkert att gräset är grönare på andra sidan. Måtte vi bara få lite organisationsro snart. Det ska förresten införas regelbundna träffar med hela gruppen, varannan gång i Karlstad och varannan i Stockholm. Då kan vi bli mer av ett gemensamt lag även om vi har tre rätt olika arbetsområden inom gruppen. Det ser jag som ett mycket positivt initiativ.

Nog om detta. Vi hade alltså enhetsdagar, med övernattning och kvällsaktivitet i form av höghöjdsbana på Björnön. Chefen tryckte hela tiden, redan innan inbjudan gick ut, på att det var helt frivilligt och det var inget som helst trugande med de som valde att avstå. Det var väldigt noga att alla skulle trivas och att ingen skulle känna sig utanför. Vi hade överlag bra samtal under dagarna och det fanns inte minsta antydan till hackordning i gruppen (vilket jag upplevt en del tidigare).

Jag tvekade aldrig, men uppskattade ändå den uttalade frivilligheten. Jag har upplevt chefer som mer eller mindre tvingat medarbetarna att göra saker för att de själva tycker att det är så himla roligt och inte har förståelse för att andra kan tycka annorlunda. Vi har ju en höghöjdsbana här hemmavid sedan två år tillbaka som jag tänkt att vi skulle testa någon gång. Jag har varken haft ork och balans till det tidigare, men nu kom det i precis rätt tid. Fin känsla!

Vi blev tio personer som deltog – åtta män och två kvinnor (varav den andra kvinnan är drygt 20 år yngre än jag och har hållit på med klättring). Fem kvinnor avstod och tog en promenad utmed Mälaren istället. Jag tänker att det är viktigt att tänka till kring kommande aktiviteter, så att inte samma personer ”blir över” varje gång. Hur som helst, vi som åkte iväg provade på på våra egna villkor och det var bara positiv pepp mellan alla. Några provade, trots höjdskräck, på en sväng på den lägre 4 m-banan och nöjde sig med det. Jag kände, till min förvåning, inte av höjden alls frånsett rent praktiskt att jag inte ville bli hängande i säkerhetslinan. Fast det blev jag ändå…

Jag ville prova mer så jag gav mig på 8 m-banan. Den var definitivt mer fysiskt ansträngande, även med diverse fusk som att hålla sig i linan. Efter ett antal sträckor lyckades jag missa greppet med ena foten så att jag tappade balansen. Jag försökte dra mig upp igen, men hade för dålig styrka i armarna. Blev hängande i en tamp i ena knävecket ett bra tag innan jag till slut, med viss hjälp av en kollega, lyckades nå fram till plattformen och ta mig upp där. Sedan var mina armar helt slut, men jag lyckades ändå ta mig de sista sträckorna fram till mål.

Det är för väl att man använder säkerhetslina. Det slog mig också efteråt att jag inte kände mig det minsta rädd vare sig när jag gick banan eller när jag blev hängande där. Jag fokuserade bara på uppgiften. Hur tar jag mig härifrån? Vad kan jag göra? Hur ska jag göra det? Jag kände mig fullständigt trygg hela tiden. Skön känsla och fin grupp.

I går avslutade vi redan vid två. Jag passade på att ta en sväng till Myrorna och köpte tre böcker (vi har ju så dåligt med sånt, eller kanske inte) och sedan hälsade jag på Christian en timme. Vi hjälptes åt att sortera papper och jag slängde en del kartonger innan jag åkte hemåt igen. Det var jobbigt att släpa den tunga packningen genom stan. Jag orkade knappt ta mig hem de sista meterna från busshållplatsen sedan.

Somnade tidigt och sov gott i natt. Nu har jag tjusiga blåmärken på benen och träningsvärk och ömhet i precis hela kroppen, frånsett ansikte och fötter. Det är väldigt jämnt fördelat i alla fall vilket väl tyder på att det är en rätt allsidig träning som involverar muskler på alla möjliga och omöjliga ställen i kroppen. Skönt att ha hela tre dagar att vila upp mig på.

Tro det eller ej, men det här vill jag göra om någon gång! Någon som vill hänga med?