Vi har väl alla våra kors att bära här i livet, vilket inte är så lätt. I dag fick jag hedersuppdraget att premiärbära det splitternya processionskorset i Håtuna kyrka. Ingen lätt uppgift det heller för det väger sina modiga kilon, men jag klarade det utan snubbel på gravhällarnas ringar och utan viftande i takkronorna, således även utan det fruktade glassplittret. Extra roligt att korset gjorts av lokala hantverkare med inspiration från delar av Håtuna kyrkas utsmyckning.
Det blev en strålande fin pingstdag även om vädret var lite halvdassigt. Utöver välsignelse av det nya processionskorset sjöng vi, tillsammans med merparten av församlingens körer, flera delar av folkmusikmässan Ljus och hopp. Kyrkan var välfylld, över 150 personer, och festligheterna avslutades sedan med prinsessbakelser och växtbytardag som inbringade en välkommen slant till ACT Svenska kyrkan och Svenska kyrkan i utlandet.
Apropå ljus och hopp så tog jag mod till mig och fick iväg en (intern) jobbansökan tidigt i måndags och redan under tisdag eftermiddag blev jag kallad till intervju som ska hållas nu på tisdag. Det känns riktigt spännande, och verkar finnas rätt gott hopp om jag nu tolkat en del andra signaler rätt. Samtidigt känns det jätteläskigt för om det går vägen så kommer det att bli en hel del nytt att lära och göra och säkerligen mer uppstyrt än dagens arbete. Det känns ändå mest hoppfullt och helt rätt för mig att hoppa på detta nu. Tankarna har liksom legat och mognat under det senaste året och nu dök chansen upp, på ett mer tillgängligt sätt än jag fruktat. Ibland måste man våga. Nu håller jag tummarna.
