Fattig eller rik, stor eller liten, alla tilldelas vi precis lika mycket tid varje dag, oavsett behov. Det kan tyckas rättvist, men med tanke på våra olika lotter i livet så är det kanske inte det ändå. Tänk bara tidsåtgången för att bära hem dagsbehovet av vatten från en källa några kilometer bort från sitt hem jämfört med att bara kunna vrida direkt på kranen. Det kan skilja timmar i tidsåtgång.
Det sägs att tiden går fort när man har roligt. Jag har tänkt en del på hur olika tiden kan upplevas i olika situationer. När man befinner sig i ett akut läge så kan tiden kännas som att den går extremt långsamt. En minut känns som en vecka, en dag som en månad, en månad som ett år. Andra gånger, som när man är helt slutkörd och behöver extra mycket återhämtning för att hitta balansen igen, kan det vara precis tvärtom.
Om man håller på att förblöda eller har fastnas med foten i en rävsax så är varje minuts väntan minst en minut för länge. En minuts sömn däremot är så gott som ingenting. Vid ett par tillfällen har jag upplevt en diskrepans i tidsupplevelsen mellan mig och andra. I vissa, för mig akuta, situationer har tiden känts oändligt långsam, i andra situationer på tok för snabb, medan andra sannolikt uppfattat det helt annorlunda. När jag har betraktat det efteråt, lite mer på distans, så har jag fått mer förståelse för andras handlande, eller i mitt tycke brist på handlande, än vad jag hade när jag var mitt i det.
Var sak har sin tid, eller som jag brukar säga när jag tycker att det går alltför segt med någonting, till exempel när byråkratins kvarnar ska mala om och om igen och liksom aldrig kommer fram till mål, var sak tar sin tid.
