Att vara introvert i en extrovert värld ger tyvärr återkommande skavsår i själen. Egentligen är det konstigt att man inte lärt sig att ta tillvara och uppskatta även de introvertas förmågor. Vi är ju ingen liten minoritet utan omkring 30% av befolkningen, kanske ännu fler. Att dansa på borden premieras framför att grundligt analysera situationer och föreslå genomtänkta vägar framåt. Att prata och prata och prata utan att tillföra någonting nytt efter den första meningen premieras framför att lyssna in och försöka förstå. Det är åtminstone så det känns i många sammanhang, men egentligen behövs både de utåtriktade och de inåtriktade talangerna. Det talas mycket om mångfald, men den här typen av mångfald tycks av någon anledning ständigt hamna i skymundan. Kanske kommer det att ändras så småningom, men det känns tyvärr som det ligger flera generationer bort.

Jag läste en intressant artikel för någon vecka sedan i facktidningen Ingenjören. Titel var Måste man vara extrovert som chef? Nja i många fall hade jag nog hellre haft en chef som var introvert och lyssnade än en extrovert chef som inte alls tar in situationen utan bara pratar och pratar utan att få någonting sagt och inte låter mig få en syl i vädret. Läs gärna artikeln på https://ingenjoren.se/2023/10/17/maste-man-vara-extrovert-som-chef/

Många extroverta har nog inte ens tänkt tanken, vilket jag med tydlighet blev varse när jag själv sökte en chefstjänst. Jag kände mig riktigt tänd på uppgiften, men det slocknade väldigt snabbt under intervjun. Jag kände tydligt att vi inte pratade samma språk. Det uppstod ingen kontakt (något som rekryterare och chef tydligen inte alls uppfattade efter vad jag fick höra senare) och jag kände mig fullständigt insnärjd i de frågor som ställdes. Den snäva box de beskrev ville jag inte behöva kliva in i. Man uppmanas ofta att tänka utanför boxen, men de verkade uppfatta sin box som ett eget universum. Jag kände inte igen mig alls i den människosyn som (indirekt) lyftes fram. Det var en skrämmande och deprimerande insikt. Vill jag komma vidare så kommer det åtminstone inte att ske på den platsen.

Jag är helt övertygad om att man kan lösa saker på olika sätt, gärna i samförstånd. Jag tror mer på morötter än piskor; en förståelse för vägen framåt och en vilja att nå målet snarare än att tvingas göra saker mer för görandets skull. I dag är jag nog mest glad över att jag inte fick tjänsten. Jag hade inte passat in under de premisser som gavs.

Just nu har jag lite svårt för en person på jobbet. Jag har känt lite gnissel tidigare, men nu känns det som han går bakom ryggen på mig. Det var tydligen viktigt att informera chefen om att ”Pernilla är inte duktig på att ta initiativ men vill bli inkluderad”, men inte meningen att jag skulle bli varse det. Säkert framfört i all välmening, förstås. Det är väl, tyvärr, på många sätt sant. Samtidigt gör det ont att få den stämpeln. Delvis tycker jag också att det, trots allt, är rätt orättvist. När jag tar initiativ premieras det sällan, så de initiativ jag tar gör jag i sammanhang där det känns att jag får gehör och uppskattas, vilket nu är i mer externa sammanhang, som branschsamarbetena. Mina initiativ märks/gills inte. Det gör mig ledsen. Jag vet att jag är dålig på att ta plats (och inte blir insläppt i vissa samtal ens när jag försöker), men det känns fel att alla ska behöva vara på samma sätt.

Jag vill få spela roll utan att behöva spela en roll. Alla som lyckas lära känna mig mer på djupet brukar se mina förmågor och verkligen uppskatta dem, men hur ska jag hitta en plats där jag verkligen passar in, där jag får vara jag? Det var en fråga jag ställde mig under sommaren och förhoppningsvis har jag redan funnit svaret, åtminstone för nu.