Jag fick en fråga i måndags kring vem eller vilka som är mina mest förtrogna och vilka jag umgås med när jag är ledig. Följdfrågan blev någonting i stil med Har du inga vänner? Nej, jag har väl inte det. Det är väl inte precis så att jag inte känner någon utanför jobbsfären, men då handlar det om personer som jag träffar i samband med andra aktiviteter såsom möten, körsång eller olika förtroendeuppdrag. Utöver närmaste familjen har jag ingen som jag umgås med privat, åtminstone inte på tu man hand eller bara för umgänges skull. Det närmaste ”riktiga” vänner jag kommer är väl de andra adepterna i vår adeptgrupp och min brevvän (bästa brevvännen någonsin, och jag hade rätt många tidigare).

Jag undrar om det är därför som gemenskapen på jobbet känns så viktig för mig och saknas så mycket när den inte finns där. Tidigare har jag ofta haft någon väl förtrogen på jobbet, någon vars blotta existens gjort mig glad, och ett par som åtminstone vetat lite mer vem jag är även på det mer privata planet. Sedan slutar det på något sätt alltid med att jag blir lämnad kvar. De försvinner iväg av olika anledningar, helt naturligt, men jobbigt ändå. Någon enstaka gång är det jag själv som behövt lämna, för att klara mig. Jag har hittat någon ny och ytterligare någon ny, men sedan pandemin är det mycket svårare. Fysiska möten har blivit extremt sällsynta och det är sällan man prickar in att vara på kontoret samtidigt.

Till slut började jag söka på annat håll, inom olika externa samarbeten, där jag fick känna mig uppskattad och efterfrågad på ett mer påtagligt sätt än i det dagliga arbetet. Jag är så glad över att ha funnit detta sammanhang, men snart kommer jag att förlora min viktigaste kanal. Förhoppningsvis kommer det annat istället som kan fylla upp tomrummet, men det gör mig ändå lite ledsen och jag oroad. Det är en konsekvens jag får ta, ett indirekt val som liksom följer med på köpet. Allt detta sökande, alla dessa förluster. Det tär på orken.

När jag växte upp fanns det jämnåriga kompisar på gården, men när jag började i tvåan flyttade vi och efter det hade jag väl egentligen inga egna vänner kvar, inte när skoldagen var slut i alla fall, eller på helgerna. Vad är jag för en sorglig figur egentligen. Kanske är det därför jag varit så engagerad i olika föreningar, för att liksom kompensera för ensamheten, för att känna att jag betyder något för någon. Kanske är det också därför som självkänslan blev så prestationsbaserad, att jag haft så svårt att inse att jag är bra som jag är.

På gymnasiet hade jag mitt skåp ensam i källaren. Jag minns inte varför jag inte delade skåp som de andra, på entréplanet, kanske för att det kändes som om jag inte riktigt var välkommen. Svårt att säga. Jag har känt mig lite utanför ibland, som om jag bara fått vara med för att det inte sett schysst ut annars. Fast den känslan behöver ju inte vara sann. Ibland har det funnits vänner, men oftast har jag nog bara varit ett bihang.

Jag minns att jag ett tag verkligen saknade att inte ha vänner, men sedan har det mer övergått i en vana. Det är liksom bara så livet är. Det finns många, även inom den närmaste kretsen, som är betydligt mer i behov av vänner än jag. Jag är ju egentligen inte ensam, rent fysiskt. Jag träffar och pratar med folk regelbundet, både fysiskt och digitalt, och under de senaste åren så har jag inte riktigt haft ork till så många relationer på fritiden, periodvis inte ens för de närmaste. Då är det faktiskt väldigt skönt att åtminstone trivas i sitt eget sällskap.