För tio år sedan i dag var jag på Polhemsfesten. Under några år firades det stort i samband med utdelningen av bland annat Polhemspriset och som ledamot i Sveriges ingenjörers fullmäktige var jag en av dem som fick äran att delta. Lokalerna valdes med stor omsorg. Dels för att de skulle rymma alla gäster, men också för att det skulle bli en extra speciell upplevelse med visst teknikfokus.

Efter en intensiv helg ute på Djurönäset med förhandlingar från tidig morgon till sen kväll bytte vi om till finkläder och tog buss in till stan. Vi blev avsläppta vid Tullfritt, alldeles i början av Valhallavägen. Där fick vi invänta skyttelbussarna som skulle ta oss den sista biten fram till Norra länken-tunneln. Vi väntade, och väntade. Till slut, efter bortåt trekvart, kom vi i alla fall vidare. Vilket antiklimax det blev när bussen stannade och släppte av oss bara något hundratal meter bort. Det fanns visserligen ingen gångbana, men det hade ändå varit bra mycket smidigare att gå. Framförallt hade vi sluppit stå ute och frysa så länge i väntan på transporten.

Vid ankomsten fick vi någon varm, kryddig, äppeldryck. Bra med någonting varmt, men det smakade verkligen inte gott. All väntan på att någonting skulle hända var nog det träligaste, men när festen väl kom igång så flöt programmet på bra. Alla bord hade namn efter tidigare Polhemsprisvinnare. Jag var satt vid bord nr 2, Ohlgren (Laila Ohlgren, uppfinnare av ”gröna knappen” på mobiltelefoner). Min bordsgranne var en knastrig herre som jobbade på något verk eller myndighet (alla förutfattade meningar besannades). Han höll på med tryckprovning av tankar om jag uppfattade det rätt. Att jag arbetade med kablar tyckte han lät extremt nischat och smalt. Nåväl, konversationen avstannade redan innan den hade börjat. Vi lyckades väl inte hitta någon gemensam intressepunkt helt enkelt. På bordet låg lappar som beskrev de tidigare vinnarnas innovationer. Närmast mig stod det om kylskåpet, men jag klarade Inte av att läsa det i halvmörkret. Det var svårt att höra de som satt närmast, men en person flera platser bort gick hur bra som helst att uppfatta. Knepigt!

Det var utsökt mat, men kändes lite trist att vi inte fick någon upplysning, varken muntligt eller skriftligt, om vad det egentligen var vi åt. Förrätten var ändå rätt uppenbar när jag fick se och smaka den. Det var definitivt grön ärtsoppa, fast det var andra som trodde att det var grön sparrissoppa. Inte min favorit, men den gick ner. Till huvudrätt var det kyckling, mycket mör och fin. Till teet efteråt (som först visade sig vara bara vatten för de hade missat att lägga i någon tepåse i just den kanna som jag fick) serverades en fin chokladpralin i form av en liten chokladbägare på fot, fylld med chokladmousse. Ljuvligt god förstås.

Mellan rätterna var det underhållning och prisutdelningar. Två från kansliet var konferencierer och skötte det med bravur. Det finaste priset som delades ut var förstås Polhemspriset. Det gick till Petra Wadström för hennes uppfinning Solvatten. Förutom äran vann hon 250 000 kr, som säkert kom till god nytta för det fortsatta arbetet. Priset delades ut av prins Carl Philip, fast han fyllde egentligen ingen funktion alls mer än som någon form av galjonsfigur. Han var knäpp tyst, sa bara några vänliga ord till Petra efteråt som inte gick ut till åhörarna (såg det på läpprörelserna). Jag gav bort Solvatten (ungefär som man kan ge någon en get eller kyckling) i julklapp något år sedan. Riktigt bra underhållning. Charlie Caper, vinnare av talang 2009, trollade flera gånger och Sirqus Alfons hade lasershower.

På hemvägen gick vi ut på andra sidan om den tillfälliga festlokalen i tunneln för att bli hämtade med buss. Vi var där 15-20 minuter innan bussarna skulle avgå, i hopp om att vi skulle kunna kliva på och sitta inne i värmen och vänta. Fast bussarna hade inte kommit ännu och inte kom de till halv elva då de skulle avgå heller. Till slut började vi gå en bit inåt tunneln tills vi kom fram till en avfart/tunneldelning. Sedan fortsatte vi vårt väntande Det var sent och nu ville alla få komma iväg. Klockan elva dök bussarna äntligen upp. Det var lite trassligt och trångt i tunnlarna. En ledarbil körde före och det gällde att hålla koll på sidorna. Vi var inte tillbaka på Djurönäset igen förrän efter midnatt. De flesta var nog rätt sega när mötet fortsatte direkt efter frukosten dagen därpå.