Under min promenad till affären i går funderade jag på vad jag skulle skriva om den här veckan. Jag tänkte på hur vanligt det är att utgå från andras förväntningar, eller kanske ännu mer vad vi tror är andras förväntningar, utan att alls lyssna på de egna behoven, att försöka pleasa alla runtomkring oss samtidigt som vi gång på gång kastar oss framför ångvälten. Så här inför jul är det kanske lite extra aktuellt att sätta orimliga krav på sig själv och göra det till en prestationshögtid istället för dagar av stillhet och gemenskap. Det är väl bra att visa omtanke och att inte bara tänka på sitt eget bästa, men om man helt slutar att lyssna på sina egna behov så kommer man till slut inte ha någon energi kvar för andra heller.
När jag kom fram till centrum stannade jag och läste en av de uppsatta dikterna som blev resultatet av några unga Bro-bors skrivarverkstad i somras. Jag tyckte att den passade in rätt bra i temat, så den får illustrera veckans inlägg.
Vad är egentligen viktigt, på riktigt? Tak över huvudet, kläder för att inte frysa, mat för dagen, någon att prata med, kanske att få betyda något för någon? Kommer världen att gå under om jag inte bakar lussekatter till Lucia i år (heller)? Kommer jag för alltid att betraktas som världens sämsta mamma om jag inte överöser barnen med julklappar och fixar alla ”julmåsten”? Är det inte ett större svek att uppfylla allt man inbillar sig att man måste och sedan inte orka umgås med familjen, att vara sur och tvär mot dem man egentligen älskar för att energin är totalt slut?
Det är svårt att tänka annorlunda när man är mitt i det, och även annars krävs det mycket övning. Jag har lärt mig att det sällan blir så illa som de skräckscenarior hjärnan målar upp. Att jag sätter gränser och säger nej gör mig inte till en jobbig person eller någon som inte går att lita på. Tvärtom är det faktiskt lättare att lita på någon som inte slentrianmässigt säger ja till allt, någon som ställer villkor. Jag önskar att jag hade förstått det långt tidigare, innan halva livet hunnit passera, men bättre sent än aldrig. Det har gjort mig mycket starkare som person under de senaste sex åren och det gjorde att jag lyckades resa mig upp när jag föll igen. Jag tror att min inre styrka märks, om man vill märka den. En del verkar tycka att alla måste följa samma mall som de själva och då klarar de inte av någon som tänker eller är annorlunda. Det är mycket därför som jag valt att byta jobb igen. Jag vill kunna vara mig själv och vara accepterad för det.
Till våren hoppas jag äntligen få återse den person som med till synes självklara ord hjälpte mig att knäcka koden. Då kommer vi att ha samma arbetsgivare igen. Ibland, kanske rentav ofta, är det till synes betydelselösa handlingar som är det absolut viktigaste. Det har jag blivit varse många gånger och det ska inte förringas. Det hoppas jag att jag snart får möjlighet att framföra.
