Då var det dags att fira bloggens tillblivelse igen. Nu har den varit igång i hela sju år, inte illa.
När jag var sju år bodde jag på Karin Boyegatan i Uppsala. De andra gatorna i området hade bara efternamn i sina gatunamn och så var det även med Boyegatan, som den kallades även senare, till att börja med. Anledningen till att det blev ett namnbyte var för att det blev för många fel i postgången. Med skrivstil blev Boyegatan blev för likt Börjegatan. Det kunde ju se nästintill identiskt ut och då var det svårt att veta vilken försändelse som skulle vart. I dag hade det kanske inte varit samma problem för det finns väl snart ingen som kan skriva skrivstil längre, eller skriva för hand över huvud taget förresten.
Jag gick i ettan i Ferlinskolan, alldeles intill von Bahrska häcken, som mer är en skog än en häck. Vi hade ingen matsal i skolan så när vi skulle äta lunch fick vi gå över till Heidenstamskolan, på andra sidan häcken, för att äta i deras matsal. Där gick de stora barnen, så det var lite småläskigt.
På lekplatsen utanför min skola fanns det en båt. Där ville min lillasyster leka, länge, men det fick hon inte. När hon blev större och började skolan skulle hon få leka där varje dag, men det fick hon inte heller för då hade vi flyttat därifrån för länge sedan, faktiskt redan innan jag hade hunnit fylla åtta. Just detta var en enorm besvikelse för henne, ett riktigt löftesbrott, och det är väl tveksamt om hon någonsin kommer att förlåta det.
För någon vecka sedan hittade jag häftet ”Nybörjare 75 Råd inför skolstarten” bland mina dagböcker. Det skickades ut till vårdnadshavarna, i mitt fall till Herr K T G Hortlund. Jag blir full i skratt utan att ens öppna häftet. Jag kan inte minnas att vi fick någonting liknande när mina egna barn började skolan, något blad kanske men långtifrån detta. Vilka pekpinnar, vilken detaljstyrning och människosyn. Här måste de dumma/aningslösa medborgarna undervisas i allt för att de framåt ålderns höst i bästa fall skulle lyckas förstå sitt eget bästa. Det känns på något sätt så 70-tal, och det är ju precis vad det är också. Allt var inte bättre förr.
Häftet är på 96 sidor, varav merparten av dem är fyllda med tät text. Det verkar som gjort för att ge vilken förälder som helst svår prestationångest, speciellt mammorna, snarare än att hjälpa dem på traven. Nu måste man lära sig allt om skolsystemet, styrning, betygsystem som borde ändras, olika typer av specialundervisning. Vidare är det viktigt med bra matvanor, en näringsriktig frukost, foträta skor (minst två par att växla mellan dagarna så att fotsvetten inte hinner bita sig fast för mycket, pedagogiskt åskådliggjort i ett diagram) och klädsel anpassad för utelek såväl som för klassrummets varma inomhusklimat. Man får också chansen att förkovra sig i trafiksäkerhet, läsmognad, barnsjukdomar (och hanteringen kring dessa), social inlärning (och brist därpå), hur tänderna ska borstas, tumregler när mamma ska handla och mycket mer. Jag tror faktiskt att jag ska försöka läsa den från pärm till pärm någon gång, inte för att ta till mig av tipsen utan för att få mig ett gott skratt åt alla förlegade idéer. Många av dem är säkert bra i grunden, men sättet de framförs på ger mig rysningar.
Tack och lov tror jag att mina föräldrar tog det lite med en klackspark. Det är i alla fall vad jag hoppas för de hade knappast råd att följa alla dessa goda råd och förmaningar. Det fick gå ändå. Huvudsaken var att vi var hyfsat hela och rena, att det fanns mat på bordet och en kärleksfull omtanke om varandra. Det är först på senare tid som jag har börjat inse hur mycket de fick kämpa för att få ihop det när vi var små, och hur svårt jag ibland hade att känna tacksamhet över det. De gjorde verkligen sitt bästa för att vi skulle få det bra.
