Jag tänker på Guds svar till Mose när han frågat efter hans namn. Jag är den Jag är. Det har säkerligen gjorts oräkneliga teologiska analyser kring detta och även tvistats om vikten av att använda just detta namn (uttalat Jehova, eller mer troligt Jahve) eller om det mer ska ses som en (av många) beskrivningar av vem och hur Gud är.
Jag kom att tänka på en sak häromdagen. Det sägs ju att vi är skapade till Guds avbild, fast det är kanske snarare en delbild för ingen människa kan väl ensam spegla Gud som helhet. Gud kanske rentav är allas våra goda sidor tillsammans, som en utvald bit av var och en av oss (vi har ju tyvärr så mycket mer än bara goda bitar i oss). Det jag tänkte var att Jag är den jag är också borde gälla för varje enskild människa, inte på ett egoistiskt, självhävdande, sätt utan för att vi alla är pusselbitar i ett större pussel och att varje enskild bit i pusslet är lika viktig för helheten. Vi är bäst på att vara just oss själva, ingen annan är lika bra på det som vi själva, men ibland är det som om vi glömmer bort det och gör allt för att försöka bli någon/något annat för att vi inte tror att det vi är duger. Att vara de vi är är kanske vårt viktigaste uppdrag här på jorden? Om alla pusselbitar är lika så missar vi mångfalden och därmed hela motivet.
Den teologiskt bevandrade tycker kanske att jag svamlar och det gör jag säkert, men vem kan egentligen veta säkert?
