Jag är normalt ingen förespråkare av klotter och tycker att det är bäst när naturen får tala för sig själv, men när jag såg denna varligt uppiffade sten i går så kunde jag inte låta bli att le. Det var väl spegelneuronerna som spökade för jag kände mig glad bara av att se på den. Tänk att så lite kan göra så mycket.
Sedan kom det även annat att glädja sig åt och det gjorde ju inte saken sämre. Vi hittade fina kantareller under vår naturpassorientering och det var nästan helt myggfritt i skogen, kanske på grund av blåsten? Vi får rå om vår, numera stora, minsting under en hel vecka framöver (åtminstone kvällstid) och om några timmar är det äntligen slut på pendeltågsavstängningen för denna gång. Det har också varit roligt med alla svenska OS-medaljer och att titta på sporter som jag annars inte varit speciellt intresserad av. Imponerande insatser!
Nu väntar en sista semestervecka. Jag ska försöka behålla leendet för det värmer själen lite extra och kanske kan det även glädja någon av de jag möter på min väg.
