Den här helgen har jag varit ensam hemma, eller det var i alla fall planen. Husmålarna var här i knappt tre timmar i går eftermiddag. Vad de gjorde vete gudarna, men en dryg timme satt de bara i bilen. I dag kom de i två omgångar och har tydligen lyckats måla åtminstone någonting innan skymningen föll. Jag har inte vågat titta efter hur det ser ut, om jag nu ens skulle se det (frånsett att det är alldeles mörkt ute nu).
Jag känner mig ledsen och uppgiven över dessa hantverkare som vi anlitade för att få ordning på fönstren och måla om huset. De frågade en fredag för några veckor sedan om de fick komma under helgen eftersom någon av vardagarna hade regnat bort. Då fick de okey, för vi ville ju inte att arbetet skulle stanna upp. Vädret var fint hela den helgen, men de dök inte upp, däremot gjorde de det helt utan förvarning helgen efter och denna helg. Kommunikationen är minimal och när det kommuniceras så stämmer det ändå inte. Exempel: I morgon börjar vi med fönstren! Det var för två veckor sedan. För att de ska kunna göra det behöver någon vara hemma (vilket vi turats om att vara så gott som varje dag sedan start för drygt en månad sedan), men några fönster har de fortfarande inte tagit itu med, inte så mycket annat heller för den delen.
De kommer och går vardag som helg och är liksom överallt och ingenstans på samma gång. De här sällan här mer än halva dagen, om de nu alls dyker upp. Det enda som verkar mer eller mindre klart i dagsläget är innertaket på verandan. Det tror jag faktiskt att vi skulle kunna ge dem godkänt för.
Den halvmålade gaveln har sett ut så i drygt två veckor. Hemmet ska ju vara en lugn och trygg plats att komma hem till, men nu känns det bara deprimerande och instängt. Jag blir nedstämd bara jag tänker på eländet. Det första de gjorde var förresten att montera en byggställning på entrétrappan, något som den verkligen inte är gjord för. Tack och lov höll trappan i alla fall, men sedan dess har dörren varit väldigt trög att stänga, så pass att handtaget lossnade efter ett tag. Skönt att ställningen, placerad mitt för vårt duschutrymme, är borta nu i alla fall, även om problemet med dörren kvarstår. Det löjliga var att de i stort sett inte använde ställningen medan den stod där.
Är det ens någon idé att låta dem fortsätta? Kommer de någonsin att bli färdiga? Är det en strategi från deras sida att inte göra någonting riktigt klart utan att hela tiden dutta lite här och lite där? Tack och lov har vi åtminstone inte betalt någonting i förskott. Man kunde ju tycka att de borde vara intresserade av att göra klart så att de kan få betalt. Har de över huvud taget någon plan?
Tur att det snart är arbetsvecka igen så att mina omtänksamma kollegor kan få mig på bättre tankar för en stund. På jobbet är det en massa intressant att ta itu med så om jag är på kontoret kan jag för det mesta koppla bort mina privata bekymmer. Det ska verkligen bli skönt när detta är ur världen, om det nu kommer så långt någon gång.
