I dag är det 100 år sedan Inga föddes. Hon hann inte bli fullt så gammal, men hängde med i gott och väl 97 år. Det blev lite svårt med det fysiska på slutet, men i övrigt hängde hon med bra. Inga var inte den som tog plats. Hon var lugn och lågmäld, men hon satte sina spår ändå.
Vi träffades vid jul, midsommar, några gånger under somrarna och på alla födelsedagar, både våra och hennes. Hon var som en nära släkting, fast inte alls släkt, makens bonuspappas tidigare fru. Det kan inte ha varit lätt att bli lämnad ensam, men hon tog oss till sitt hjärta och vi tog henne till vårt.
Jag uppfattade Inga som en genuint god människa och kan inte minnas att jag någonsin hörde henne säga något hårt ord till eller om någon. Varje jul, frånsett de sista åren, hjälpte hon till i kyrkan, inte minst under julaftonens jullunch.
Det var intressant att höra när hon berättade om minnen från sin barndom, men den största behållningen och lärdomen var nog ändå hennes lugn. Jag minns när vi besökte henne på landet. Det var inte en massa stress och måsten. Man hjälptes förstås åt, men utan pekpinnar och långa arbetslistor. Det var helt okey att sova ut på morgonen och man tog dagen lite som den kom. Ibland la vi pussel tillsammans eller tog en promenad. Ibland satt vi bara tysta och småpysslade var för sig.
Jag ser det som en stor förmån att jag fick chansen att lära känna Inga, även om det bara blev lite skrapande på ytan. Jag gillade henne.
