Det blev mycket firande denna helg. Födelsedag i går. Fars dag och förlovningsdag i dag, dessutom 35 år sedan vi träffades. Hur det gick till när jag och maken träffades kan man läsa om i inlägget jag skrev för fem år sedan, Och så levde de lyckliga ….
I dag återupptog vi en gammal tradition, eller vi kan ju åtminstone hoppas att det blir så. De första åren brukade vi gå på musikal tillsammans vid den här tiden. Första gången var det Annie Get Your Gun på Chinateatern med Pernilla Wahlgren. I år satsar vi på Herr Arnes penningar på Folkoperan. Jag minns att vi läste den berättelsen i skolan, men det enda jag minns av den var att det slipades knivar och att det var någon släde som gick igenom isen. Musikal är väl i och för sig fel benämning på föreställningen, men någon slags musikteater i alla fall. Om jag skulle hitta på en egen benämning så skulle det nog vara svensk lättopera, eller folkopera om man så vill. Den är lite mer lättillgänglig intellektuellt sett än klassisk opera och inte helt omöjlig att förstå utan program och textremsa. Det faktum att texterna framförs på svenska underlättar förstås förståelsen rätt avsevärt. Personligen tycker jag också att det var lite mer handling i detta stycke än i sedvanliga operor där samma fras kan upprepas i det oändliga. Det är inte riktigt min musikstil, men det var trevligt ändå. Det var intressant att se hur de löst scenografin med orkestern i centrum.
På tal om scenografi så minns jag när vi var och såg på Les Miserables. Jag och maken var oense kring om det var riktiga gatstenar eller fejkstenar på scenen så i pausen gick vi fram för att bevisa för den andre hur det var. Det visade sig att båda hade rätt. Vi hade fokuserat på olika stenarhögar. Lite så kan det nog vara i livet också. Att någon har rätt kring någonting behöver inte betyda att den andre har fel. Världen är ofta mer komplicerad än så.
Ett annat minne just från Folkoperan var när vi var och såg på Carmen för sisådär 25-30 år sedan. Då fick jag sitta och blunda en lång stund i början för att försöka undgå att svimma av allt blod på scenen. Vi satt väldigt långt fram, så det var svårt att fästa blicken på någonting annat än det som försiggick på scenen. Denna gång var jag mer förberedd, speciellt som handlingen i Herr Arnes penningar börjar med rena blodbadet. Tack och lov räckte det att berätta om det utan en massa snaskiga blodsscener. Skönt!
