I går var jag maken och en av döttrarna och tittade på Nötknäpparen, praktiskt nog här i hemkommunen. Jag har sett Nötknäpparen tre gånger tidigare. Första gången bör ha varit någon gång runt millennieskiftet. Jag kommer inte på så mycket att hänga upp minnet på och lyckas inte hitta det i mina dagböcker från den tiden. Det jag minns var att jag blev bjuden av en kollega på jobbet och jag vet ungefär när vi var kollegor. När jag tänker efter så var det nog hennes storartade sätt att fira min civilingenjörsexamen. Jag fick ju både barn och jobb innan de sista poängen kom på plats, men jag hann i alla fall få till det innan 2000-talet rullade in. Mest troligt var det alltså någon gång under år 2000. Hon hade som tradition att se föreställningen varje år, men för mig var det helt nytt.
Andra gången såg jag baletten tillsammans med maken och barnen. Jag minns ett foto där småflickorna står fullt vinterklädda framför en vacker spegel. Den bilden tror jag togs vid garderoben på operan den gången. Tredje gången hade jag helt glömt bort tills dottern nämnde det i går. I ärlighetens namn så minns jag inte så mycket av den föreställningen nu heller. Hon spelade i alla fall Drosselmeyer och det var ett samarbete mellan kulturskolans olika grupper (teater, dans, musik).
Denna gång spelades föreställningen återigen upp på hemmaplan, på samma scen som dottern spelade tidigare, men nu med den ukrainska ensemblen Classical Ukrainian Etoile ballet. Salongen var välfylld och stämningen god. Inledningen kändes riktigt konstig med två musikstycken och en massa ljusprickar som symboliserade ymnigt snöande. Snöandet förstod jag, men när skulle dansen börja? Skulle ridån aldrig gå upp? Nej, man fick visst själv fantisera ihop hur granen hämtades i den vintriga skogen. Sedan tog det sig i alla fall och blev en rätt trivsam föreställning.
Maken associerar förresten Nötknäpparen från sin barndom till någonting helt annat, nämligen den knepeliknåpiga korsordstidningen som grundades 1954 (och lades ner 1979).
Vi har alla olika minnen, varav vissa kan vara riktigt trevligare att påminna sig om ibland. Nu har vi just skapat ytterligare ett minne tillsammans som vi kan blicka tillbaka mot någon gång i framtiden.
