Vi lyssnar ofta på ljudböcker när vi åker bil, speciellt under längre resor. Det har blivit många ljudböcker genom åren, av lite skiftande slag. Nu lyssnar vi på Stieg Larssons Luftslottet som sprängdes, den tredje boken i Milleniumserien. När vi träffar dottern lyssnar vi istället på Catharina Ingelman-Sundbergs Kaffe med rån. Det är två böcker av helt olika karaktär. Den senare, om pensionärsligan, är komisk och lockar ofta till skratt. Den första kan också locka till skratt, eller åtminstone leenden, men berättelsen är verkligen inte någon lättsam berättelse och leendena handlar mer om att se det komiska i en hård vardag. Just det tror jag är en viktig överlevnadsinstinkt, att försöka se och fånga de guldkorn som dyker upp, oavsett hur det ser ut i livet för övrigt.
Lisbeth Salander i Milleniumtrilogin är minst sagt speciell, men hon har ju också haft en minst sagt udda uppväxt och har inte precis blivit bemött på något avundsvärt sätt. När jag hör om henne tänker jag på hur viktigt det är att bemöta personer utifrån deras förutsättningar och att inte luras av alla andras uppfattningar. Hur många är det egentligen som aldrig får en chans att visa vad just de är bra på, som aldrig får känna att de duger i samhällets ögon? Jag vet inte, men jag är helt övertygad om att det är på tok för många.
Det är stor skillnad på upplevelse beroende på vem som är uppläsare av en bok. Det spelar ingen roll hur intressant boken i sig är om den inte blir uppläst på ett bra sätt. Många har förmågan att läsa med inlevelse, så pass att man verkligen lever sig in i berättelsen och får hela persongalleriet att bli levande. Andra är bara sövande. Jag minns att vi lånade Robinson Crusoe från biblioteket ett år och jag ville verkligen få höra hela berättelsen, men det gick inte. Jag kan inte minnas någonting från den boken för uppläsningen var så sövande att jag somnade nästan direkt när den började spelas. Tur då att det inte var jag som körde. Andra böcker vill man bara höra mer av. Konstigt nog är författarupplästa böcker ofta sämst (fast just Robinson hörde förstås inte till den kategorin). Trots att de rimligen borde veta hur meningarna ska tolkas och uttalas så blir det ofta lästa med helt fel betoningar.
Vi har lyssnat på många böcker av Arto Paasilinna, upplästa av Frej Lindqvist. Böckerna är fantasifulla och lite dråpliga, men samtidigt tankeväckande. De passar bra för att lätta upp och få tankarna på annat när livet för övrigt kan vara lite tufft. Många deckare har det också blivit, men även barn- och ungdomsböcker som Pippi Långstrump, Kastrullresan och Anne på Grönkulla.
Nu åker vi allt mindre bil, så för att det inte ska behöva ta flera månader att lyssna klart på en bok har vi i år börjat lyssna på dem även inne i stugvärmen. Jag tycker att det är lite småmysigt, speciellt när man inte riktigt orkar läsa själv. Fast under julledigheten hoppas jag hinna med att läsa åtminstone en pappersbok. Det finns ju så många som ligger på vänt. Jag tror inte att jag är riktigt mogen för den senaste Keplerboken ännu utan det får nog bli någonting lättsammare först. Det behövas lite extra skratt i tillvaron nu.
