I dag är det annandag jul. Jag har varit kyrkvärd och sedan firade vi jul med min mamma och syster i Uppsala. För 20 år sedan fick vi lära oss ett nytt ord, Tsunami. Det tog tid att ta in vidden av den stora naturkatastrofen, och för den som inte har varit på plats så tror jag aldrig att man riktigt gör det. Vi har inte hört ljuden, inte känt den efterföljande lukten av förruttnelse. Vi har sluppit mardrömmarna. Själv var jag förskonad ifrån att känna någon direkt drabbad, men min systers mycket goda vän gick under tillsammans med man och två barn. Tre syskon blev föräldralösa. Sådana sår läker nog aldrig även om det med tiden blir lättare att leva med dem.
Total beräknas omkring 280 000 människor ha omkommit i katastrofen, varav mer än tre fjärdedelar i Sumatra. Även Sri Lanka och Indonesien drabbades av stor förödelse. Det gjorde också Thailand, om än inte i samma omfattning. I Sverige hörde vi ändå mest om Thailand i rapporteringen, när den väl kom igång. Det var ju där som så många svenskar var för att fira jul, varav över 500 aldrig kom hem igen, i alla fall inte vid liv.
Annandagens psaltarpsalm, från Psaltarens 46:e kapitel, handlar om naturens dramatik, fast i mer positiva ordalag. Flodvågen däremot lär inte ha bidragit med någon större portion glädje.
”Gud är vår tillflykt och vår styrka, en hjälp i nöden, som aldrig svikit.
Därför räds vi inte om än jorden skälver och bergen störtar i havets djup,
om än vattnen brusar och skummar och bergen darrar vid havets uppror.
Här är en flod vars strömmar ger glädje åt Guds stad, som den Högste har helgat till sin boning.
Därinne bor Gud, den skall aldrig falla, den får hjälp av Gud när morgonen gryr.
Folken larmar, riken vacklar. Då hörs hans röst och jorden bävar.
Herren Sebaot är med oss, Jakobs Gud är vår borg.”
Lyckligtvis finns det fler minnen från 2004 än tsunamin, om än betydligt mer lokala minnen. Året inleddes för vår del med att vi hade inflykt, det vill säga utflykt fast inomhus. Vi bredde ut en filt på vardagsrumsgolvet och dukade upp med varm choklad och smörgåsar medan vi tittade på Sound of Music tillsammans. Lugnt och mysigt. Tre dagar tidigare var det däremot mer dramatik då det ena av våra två syrenträd for i backen med ett brak. Barnen var ute och lekte, och hade befunnit sig vid trädet en kort stund tidigare. Tur att de inte råkade komma i vägen för trädet då det föll.
Sista januari var jag till Kungens kurva och tittade på förhandsvisningen av Björnbröder, en vecka före premiären, tillsammans med C och hennes vän S, inte fullt 9 år och Ch, inte fullt 6 år. Det var blött, halt och dålig sikt och vi kom fram betydligt senare än planerat. C hade vunnit biljetterna i en teckningstävling och de båda flickorna var utklädda till indianer. Barnen bjöds på festis och muffins när de kom.
6:e februari hade jag och maken en heldag på Nybrokajen 11 tillsammans med sju körer (ca 140 sångare). Vi fick bland annat sjunga tillsammans med Tripple & Touch (Ken Wennerholm och Göran Rudbo).
20:e mars, på mammas födelsedag, var hon och jag till Globen och såg på finalen i Melodifestivalen. Denna gång var det jag som hade vunnit två biljetter. Innan showen bjöds vi på diverse kalla rätter. Tanken var att jag skulle gå med min syster, men hennes ena hund blev akut sjuk och det slutade med att hon fick ta bort honom under kvällen. Sorgen visste inga gränser. Tur att pappa fanns där för henne. De var verkligen nära varandra.
2004 var också året då maken vann sin tandemcykel från Felix, fast det var jag som skrev slogan och skickade in det. ”Med makan vill jag trampa när vi ska ut och campa. Maten ordnar jag sen lätt med smarrig Felixrätt.” Det lustiga var att det kom en paketavi samma dag som vinsten meddelades. När vi hämtade ut paketet visade det sig vara en cykelhjälm som jag hade genom att samla och skicka in typ streckkoder för ett visst varumärke. Det hade jag helt glömt bort. Väldigt passande, för det var bara jag som hade cykelhjälm tidigare.
3:e november var vi på operan och såg Tosca tillsammans med H och hennes mamma I som dagen till ära fyllde 80 år. Det var en bra föreställning, men jag konstaterade i min dagbok att det brukar vara rätt ”kort” handling i operor, att varje moment tycks ta lika lång tid som i verkligheten på något sätt. Tio dagar senare var vi på Folkoperan och såg Orfeus i underjorden, så november blev en riktigt operatät månad för oss.
Det hände förstås mycket mer under året, men det skulle ta alldeles för lång tid att redogöra för.
