Denna vecka har förstås genomsyrats av det hemska dådet i Örebro, inte minst vad gäller nyhetsrapporteringen. Kanske känns det lite extra nära eftersom yngsta dottern bor i staden och flera gånger har vistats i närheten av skolan där det ofattbara ägde rum. Man ska väl egentligen inte spekulera kring orsaken, men jag tänker på utanförskap och ilska och undrar hur man ska göra för att undvika den här typen av tickande bomber. Dådet är på alla sätt oförlåtligt, helt oavsett vad som låg till grund för det, men vad hade behövts för att inte hamna där och vad behöver göras för att inte hamna där igen? Hur uppmärksammar man det/de som inte syns, de som inte känner sig sedda och hörda? Jag tänker också på hur viktigt det är att få bli sedd och hörd, hur betydelsefullt ett leende och några välkomnande ord kan vara, att någonting litet kan bli det största och viktigaste som hänt någon just den dagen. Det behöver ju inte ha någonting alls att göra med förövaren i just detta fall, men rent allmänt tror jag att de små vardagliga delarna i livet kan betyda så mycket mer än vi någonsin kan förstå, både det som finns och det som saknas.
Veckan har, tack och lov, innehållit även annat. På jobbet är det i vanlig ordning fullt upp, men ändå mer rimligt nu än vad det har varit ett tag. För egen njutning har jag deltagit i boksamtal, sjungit i kör och haft högläsning tillsammans med maken. Lite har jag även hunnit läsa på egen hand. I dag sjöng vi i kyrkan. Det kändes roligt. Jag känner mig också väldigt tacksam över B som ryckte in som kyrkvärd med så kort varsel och löste allt så bra tillsammans med kyrkvärdspraktikanten L. Efter det goda kyrkkaffet, som för min del blev kyrkte, samlades vi i kyrkan för att lyssna på Ulf Lindgrens föredrag kring kyrkvärdens roll. Det var både intressant och roligt och kändes bra att det var så pass många som valde att stanna och lyssna.
I torsdags tog jag semester för att komma någon vart med föreningsbokslutet som måste vara klart inom kort. Rent tekniskt har jag fortfarande inte påbörjat just den fasen, men jag har åtminstone tagit mig över den höga tröskeln med programvarunedladdning, överföring av filer och att bekanta mig med systemet. Utöver detta har jag också lyckats komma åt hemsidan igen, uppdaterat texter, lagt in eftersändning på mejladresser, länkat till nya dokument och lite annat. Det krävdes rätt mycket knåpande för att få till, men det känns skönt att ha det avklarat och jag känner mig faktiskt stolt över att jag lyckades hantera hemsideprogrammet och lösa de problem som dök upp. Jag har fortfarande en hel del kvar att göra med bokslutet, men nu känns det ändå klart överkomligt. Kanske tar jag en semesterdag till nu till veckan för att göra klart det för det är inte riktigt görligt att orka med både det arbetet parallellt.
Jag och maken har summerat ihop utfallet av höstens fönsterrenovering, både det som blev ”färdigställt” och det som helt återstår. En riktigt deprimerande historia. Då var det betydligt roligare att ta itu med sådden. Jag sådde de första tomatfröerna i går, och sätter nog en omgång till lite senare. Tyvärr missade jag att ta fröer från mina tomater i höstas så det blir inte så stor variation av sorter denna gång, men det blir säkert bra ändå. En lite lustig sak var att jag efter sådden i går satte mig och läste igenom texterna till dagens högmässa eftersom jag var inställd på att behöva vara kyrkvärd i dag. Dagens tema visade sig vara Sådd och skörd. Det kunde knappast ha passat bättre.
Mina två orkidéer, de jag ännu inte lyckats ta livet av, har börjat blomma igen. De får stå för kärleken och hoppet om en bättre framtid. Det går inte att bekämpa mörker med mörker, så låt oss var och en vara med och sprida det ljus vi har. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
