Den här veckan kommer att gå till historien, om inte globalt så åtminstone på min arbetsplats och i synnerhet på min egen enhet. Världsläget överlag blir man tyvärr mest deprimerad av i nuläget, ren och skär galenskap, och världsekonomin vacklar betänkligt, men det läggs det nog med fokus och oro på redan som det är så det överlåter jag till andra att debattera.
Veckan började rätt lugnt för min del. Det var en del trassel med stopp i trafiken på vägen till jobbet, eller snarare brist på stopp eftersom pendeltåget måste köra förbi vissa stationer på grund av något växelfel. Det gällde att kliva av i tid och ta en annan väg för att slippa åka fler stationer extra. Väl framme på jobbet visade det sig att alla skrivbordsplatser på vår hemmayta var upptagna. Jag valde ett bord utan skärmar istället, men datorn laddade ur så jag behövde hitta en laddsladd. Det låg ingen laddsladd i min väska och inte i skåpet heller för den hade förstås blivit kvar hemma. Jag fick leta runt efter en plats i någon av de andra huskropparna istället. Det löste sig efter ett tag, precis innan datorn hann ladda ur helt. Fast skärmarna fick jag förstås inte igång. Alltid är det någonting som strular,. Det är väl lite så livet är.
I tisdags eftermiddag tog jag ledigt för att gå till frisören och sedan ägna mig åt en del föreningsarbete. Det känns skönt att vara sommarklippt och fin istället för att se ut som en levande rishög. Sedvanlig körövning på kvällen. Onsdagen inleddes med tandläkarbesök, första gången på hemmaplan. Det kändes bra att slippa den långa resvägen som jag haft till min tidigare tandläkare och det blev inte alls lika svindyrt heller. Jag känner mig nöjd med bytet. På onsdagskvällen skrev jag ihop en ny låttext till en fotbollshymn som verkade klart sjungbar.
Efter diverse möten i torsdags var det dags att tacka av min kära kollega. Vi kommer att sakna henne och hon kommer att sakna oss nu när hon nu tar sig an nya utmaningar, men det kommer att gå fint för oss alla. Det var riktigt många som anslöt till avtackningen. Det blev tårta, tal och överlämning av present. Jag tror att det är första gången som en avskedspresent faktiskt verkar ha prickat helt rätt. Så kom vi då till avtackningens (anti)klimax. Jag fick med mig alla på min enhet att framföra min hyllningstext till vår fotbollsbitna kollega. Vi hade tyvärr inte hunnit öva innan, men hur svårt kunde det vara? Oj, oj, oj, utan någon form av intro var jag helt borta redan från början och de andra skulle ju hänga på mig. Jag borde ha övergått till att läsa upp texten istället (för den tycker jag fortfarande att jag verkligen fick till). Kollegan lyckades åtminstone uppfatta vilken melodi det borde ha varit och framträdandet har blivit lite av en snackis efteråt. Det är förmodligen ingen som tror att jag normalt sett kan sjunga. Hade det varit för några år sedan så hade jag väl velat sjunka genom golvet, men nu kändes det mer fint att de andra ville hänga på och att vi försökte tillsammans. Vi gör inte så mycket väsen av oss normalt, rent socialt, vilket gjorde det lite extra speciellt. Sammansvetsande teambuilding på ett nytt sätt.
I fredags var det kollegans sista dag hos oss. Det blev en fin dag med mycket tid för samvaro och samtal och återkommande skrattattacker, mestadels kring torsdagens ”succeframträdande”. Jag skrattade så att tårarna sprutade. En annan kollega jämförde vårt framförande med en barnteckning, vilket var en fin och kärleksfull jämförelse, och vi har redan fått flera (mindre allvarliga) förfrågningar om att sjunga igen. Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att det inte skulle gå åtminstone hyfsat, och resultatet ligger helt och hållet på mig och min uppenbara naivitet, inte på mina kollegorna som ställde upp. Det är så fint att se hur vi ställer upp för varandra, hur vi trivs med varandra. På köpet fick jag mig en viktig tankeställare som jag tror att jag behövde.
I går, lördag, ägnade jag mig mest åt välbehövlig vila. Det var lite varmare ute igen så tomatplantorna fick komma ut under dagen både då och i dag. Våren har tagit nya tag.
I dag är det Palmsöndag och var jag kyrkvärd under förmiddagen. Palmsöndagen är dagen så fasteinsamlingen avslutas och traditionellt är det också då som insamlingsbössorna lämnas in under gudstjänsten. På Palmsöndagen får alltså bössan följa med in i kyrksalen istället för att lämnas kvar ute i vapenhuset, fast nuförtiden är bössorna främst digitala.
Jag var nog lite trött när jag läste igenom dagens texter i går för när jag läste dem i dag kände jag inte riktigt igen dem. Efter mässan, när jag hade diskat och torkat nattvardskärlen, plockat undan textilierna, räknat kollekten och tagit en snabb fika, gick jag och maken hemåt. Vi tog med oss varsin (tom) soppåse som vi under vägen fyllde med skräp. Vi kom inte speciellt långt innan påsarna var fulla, men det kändes gott att åtminstone göra något åt närmiljön. När vi kom hem satte jag på tvättmaskinen som jag hade förberett under morgonen. Efter en enkel lunch la jag mig och sov i nästan två timmar och sedan var större delen av dagen, och helgen, slut. Hängde tvätt, åt middag (rester från veckan) och tittade på Mästarnas Mästare. Under middagen fick vi förresten besök på tomten av ett rådjur. Det var förmodligen han som åt upp all bark på vår meterhöga tallplanta häromdagen, så nu lär den väl inte överleva.
Snipp snapp snut så var veckan slut.
