Jag började i Ångelstaskolan i årskurs tre när skolan var alldeles splitterny. Den var förresten inte ens färdigbyggd. Matsalen blev klar senare. Vi barn fick rita teckningar hur vi ville att utsmyckningen i matsalen skulle se ut och så använde konstnären bilderna som inspiration till sina träsniderier. Proportionerna var väl lite förvrängda, som i Pettson och Findus värld. Meningen var att det skulle finnas fruktträd och bärbuskar på skolgården, men träden hann nog aldrig bli så stora att det bar frukt och buskarna blev väl bara söndertrampade skulle jag gissa. Bra idé annars, men saker blev tyvärr förstörda även på den tiden.
På mellanstadiet fick vi en sträng lärare som tagit vägen via det militära. Fast han hade mjuka sidor också. Han var intresserad av dockteater. Det fanns en liten dockteaterscen och vi fick göra oss varsin docka att spela med. Vi fick prova på att spela lite ibland, men jag minns inte så mycket av det egentligen. Jag tror att det var nere i skyddsrummet där klasserna fick turas om att vara på vissa långraster för att spela olika spel. Fast dockteatern har jag för mig att det inte bara var att leka med hur som helst utan det var nog under väldigt ordnade former. Jag hade tänkt skriva lite om detta i samband med Internationella dockteaterdagen 21/3, men orkade inte och har som synes inte mycket minne av det heller. I går fick jag höra att läraren gick bort en dryg vecka senare så jag tänkte att jag kunde passa på att skriva några rader om det nu istället.
Teckning var ett annat av hans intressen. Det bästa var när man fick vara utomhus och rita, även om jag själv aldrig haft någon direkt talang för det. Jag minns när jag försökte rita en prinsessa, Snövit tror jag det var. Vi var hos någon släkting som vi inte brúkade träffa och min lillasyster var i den åldern då man får beröm oavsett hur det ser ut (fast det var säkert helt okey ritat). Själv fick jag frågan om jag hade ritat en häxa. Kändes inte kul alls och gjorde mig inte direkt sugen på att försöka ta den ”talangen” vidare.
Vid något tillfälle bjöd läraren på hembakad, en fluffig, marängig tårta. Ingenting avancerat, men gott. Någon av flickorna tog för givet att det var hans fru som bakat, men det var det inte. Jag minns att jag tyckte att det var konstigt att förutsätta att det inte var han själv som hade gjort den. Det fanns liksom inte ens i min tankevärld att tänka i de banorna, trots att inga män brukade baka i min familj eller släkt.
Han hade en son, Fredrik, som gick i en av parallellklasserna. När vi hade musik fick vi byta klassrum med hans klass för det fanns piano i det klassrummet. Barnet hade skrivit namnlappar på sina bänkar och på Fredriks bänk stod det FREDRIK A. En av flickorna var under lång tid övertygad om att han egentligen hette Fredrika, men A:et var ju första bokstavet i efternamnet. Tyvärr tog han senare livet av sig.
Till sommaren blir det 40 år sedan jag gick ut sexan och lämnade Ångelstaskolan, men det händer att jag passerar förbi den ibland. Minnena därifrån har bleknat betydligt, men när man börjar dra lite i en minnestråd så kommer det ofta upp ytterligare minnen. Det är rätt intressant egentligen att det finns så mycket lagrat som man trodde var borta för alltid. Fast en del av minnena hoppas jag ligger väl inlåsta så att de slipper poppa upp igen.
