I går såg jag dessa rallarrosor när jag passerade igenom järnvägsparken. Rätt passande förresten att de växte just där. Jag minns att det växte fullt av rallarrosor, eller mjölkört som det nog kallades i den trakten, på mormor och morfars landställe i Betsede. Det växte nog en del även uppe vid farmor och farfars stuga vid Lesjön, men där kommer jag nu främst ihåg den betydligt mer lågväxta harsyran som vi alltid skulle smaka på. Inte för att det var någon direkt smaksensation, men det är ändå lite roligt med ätbara växter, speciellt om de är vilda.

När jag var liten, fram tills jag skulle börja i tvåan, fanns det rosenbuskar på gården där jag bodde. Rosorna var stora och blaffiga och grenarna var de taggigaste man kan tänka sig. Jag tycker fortfarande inte att den sorten är särskilt vacker, men jag minns dem väl. Samma rosenbuskar bildade sedan stora, runda nypon som vi barn gladeligen plockade isär för att sedan försöka smussla in några av de kliiga små fröerna innanför tröjan på någon av kompisarna.

Ett annat barndomsminne från Betsede är att det växte blåbär på slänten vid sidan av huset. Man kunde plocka en mugg bär till frukosten på morgonen, eller om vi nu åt det till mellanmål. Gott var det i alla fall och det gick snabbt att fylla muggen.

I Trollhättan bodde jag i närheten av Hjortmosseparken och jag cyklade ofta igenom parken på vägen till och från jobbet. Där växte det fullt med rhododendronbuskar av alla de sorter och färger. Just därför tyckte jag att det kändes extra trevligt att upptäcka att vi hade tre rhododendronbuskar på tomten när vi flyttade in i huset där vi bor i dag. Rhododendron är för övrigt en ljungväxt och ljung är Västergötlands landskapsblomma.

Odlade växter är kanske inte lika speciella, men jag vill ändå nämna en stackars tomatplanta som hade oturen att komma i min vård. Jag hade fått ett par fina tomatplantor av en kollega, men just denna hade jag sedan råkat dränka i vatten, kanske hade den stått ute i regnet. Hur som helst så såg den ut att vara utom räddning. Det var bara en tanig pinne kvar av den. När jag skulle till att slänga ut den upptäckte jag att den ändå blommade och sedan började blomman tomata till sig. Nåja, den fick väl vara kvar då. Denna enda tomat, på en kal, meterhög stjälk som nästan helt saknade blad, växte och växte. Det blev till slut en bifftomat på nästan ett halvkilo. Jag undrar var den fick sin näring ifrån egentligen.