I dag är det Första advent och det firades, som så många andra gånger, med sång i kyrkan. Efteråt blev det fika i kapellet med lussekatter och pepparkakor. På tal om lussekatter så upptäckte jag nu i kväll, när jag desperat försökte hitta någonting att skriva om innan veckan tar slut, att det utöver första advent även är Kattens dag i dag. Sverak (Sveriges Kattklubbars Riksförbund) införde Kattens dag 1983 för att uppmärksamma och hylla ett av våra mest populära sällskapsdjur, katten. Sverak och dess medlemmar arrangerar på första advent olika aktiviteter för att hedra och fira våra katter så mycket som möjligt.
Jag har haft tre katter. Först ut var Skrutten, en röd katt med vit haklapp. Jag fick honom på min 18 årsdag. Han var rätt speciell. På kvällarna gjorde han sällskap i sängen, men han vägrade att själv gå upp för trappan till övervåningen. Hunden skulle absolut bära honom upp. Han ville alltid vara med och bada bastu, men höll sig gärna på golvet. När jag bodde i Trollhättan letade han febrilt efter bastun, men det fanns ju ingen där. Ganska snart kom även den andra katten in i mitt liv, Lillan, en övervägande grå och lite sköldpaddsfärgad katta. Hon ville visst inte heller ta trappan utan föredrog att klättra uppför väggen på den klättervänliga tapeten.
Katt nummer tre var Toker, till hälften Norsk skogkatt. Han blev runt 20 år innan han lämnade oss för några år sedan. Han var långhårig, vilket blev ett problem på slutet då underpälsen tovade ihop sig alldeles väldigt. Toker ville alltid ligga vid mitt huvud när jag skulle sova. Han spann för fullt, la sin långa, fluffiga svans över min näsa och snuttade frenetiskt på min ena örsnibb. Inte jättelätt att somna. De sista åren levde han svanslös eftersom han skadade svansen och fick lov att amputera bort den. Det mest positiva med det var nog att jag slapp ha en hårig svans i näsborrarna varje kväll. Det underlättade andningen rätt väsentligt.
