Efter sommaren slutade vår köksklocka att fungera. Först sackade den efter lite, sedan ännu mer och till slut vägrade den att fungera alls. Det spelade ingen roll att den fick nya, fulladdade, batterier för den ville inte ens försöka komma igång igen. Till slut plockades klockan ner från väggen i väntan på inköp av nytt urverk. Jag vet inte hur många gånger våra blickar sökte sig till den tomma väggen under de veckor klockan inte hängde där, men det var säkert minst ett hundratal gånger totalt.
Det är lite lustigt, eller kanske mer sorgligt egentligen, att man inte förstår betydelsen av det man har förrän det ofinns. Just då någonting eller någon saknas tycks det som om det/den behövs allra mest.
Komposthinken är ett återkommande exempel hemma hos oss, eller var för nu använder vi kompostpåsar och behöver inte bära ut eller diska ur hinken med jämna mellanrum. När komposthinken burits ut i hallen för att strax tas ut och tömmas på komposten så var det plötsligt fullt med smårester som skulle läggas i hinken som ofanns i skåpet under diskbänken. Det slog aldrig fel.
Tänk om vi kunde bli bättre på att uppskatta det vi har, när vi har det, istället för att förbanna att vi inte längre har det när vi blivit av med det. Det kan gälla såväl personer, hälsa och saker.
Nu hänger förresten klockan på väggen igen och går som den ska. Ordningen är återställd, i alla fall på den fronten.
