Tänk att det blev av till slut ändå. Vi skulle ha åkt precis när pandemin tog världen i besittning, men det blev uppskjutet i tre år. Nu har tre glada, och trötta, Owar tillbringat tre dagar i ett hett Rom. 28 grader i (den knappt existerande) skuggan, åtskilliga grader ytterligare i solen. Konstant blöta av svett. Vi bälgade i oss vatten, som faktiskt höll sig riktigt svalt i den lilla kylväskan i ryggsäcken. 22-27 000 steg per dag, lustigt nog flest under fredagen trots att det var den dag då vi även utnyttjade tunnelbanan mest.
Julius Caesar, Kleopatra och åtskilliga monument kopplade till Egypten blev lite av ett återkommande tema på grund av det senaste Örebrospexet. Det var bland annat obelisker, hieroglyfer, byster och en pyramid och beskådades och förevigades. Vi tittade också på ruinerna och katterna på Largo di Torre Argentina, den plats där det sägs att Julle mördades.
Ett av de mer speciella minnena jag tar med mig hem är när vi tog trapporna upp till kupolen i Sankt Peterskyrkan. Den första biten gick lekande lätt, men nästa etapp tycktes aldrig ta slut. Vi var upp ända till toppen. Väggarna lutade som i lustiga huset ett tag. Spännande och lite läskigt.
Ett annat minne är kvinnan som spritt språngande naken stod intvålad och tvättade sig vid en av vattentapparna alldeles intill en större väg, bara något stenkast ifrån tågstationen. Det är nog inte förstahandsvalet för någon, men vilka alternativ hade hon? Kanske säger det mer om samhället än om henne. Det väckte många tankar. Hur hade hon hamnat i den utsattheten? Skulle hon någonsin kunna ta sig därifrån?
Apropå Rom så hette min konfirmationspräst Rom, fast jag uttalade det på samma sätt som rom i fiskrom eller sån rom man kan dricka. Hans dotters namn uttalades däremot som staden Rom. Det slog mig inte förrän många år senare att de rimligen borde ha haft samma uttal och att jag inte vet vilket av dem som var rätt. Hur som helst så var det precis en vecka sedan som det var 30 år sedan jag och sex andra konfirmerades i Årstakyrkan i Uppsala, 4-5 juni 1983. Det var en fin och exklusiv tid. Först var vi bara tre ungdomar i gruppen, med tre ledare. Ingen risk att hamna utanför. Årstakyrkan var bekant sedan tidigare för där gick jag i årskurs två i lågstadiet, innan Ångelstaskolan stod klar för inflytt lagom till tredje klass. Vår klass och en klass till fick helt enkelt inte plats i den befintliga skolans lokaler.
