Man kan läsa böcker av olika anledningar – för att lära sig mer om någonting specifikt, av nyfikenhet, för att glömma bort vardagen för en stund, för att få skratta, för igenkänning eller för att bekanta sig med en helt ny värld. Det är stor skillnad på att läsa någonting för att man förväntas göra det eller att göra det för att man helt enkelt inte kan låta bli. Nu har jag återigen haft förmånen att kunna göra det senare, helt underbart.
Jag har just läst Fredrik Backmans Min mormor hälsar och säger förlåt. Boken handlar om hur en väldigt speciell mormor, efter sin död, säger förlåt på ett mycket speciellt sätt. Mycket ömhet, många känslor. Sagor och tuff verklighet i ett fint samspel. Både rolig och gripande, mycket tänkvärd. Vad är det egentligen som gör oss till de vi är, vilka behov har vi, hur behandlar vi varandra.
Just i dag är det egentligen farmors/svärmors dag för det är hennes födelsedag, så det känns lite fel att fokusera på mormor. Rätt eller fel, det får bli så ändå.
Jag fnissade när jag läste, speciellt i början, men jag grät också floder av all ömhet och alla missförstånd och felval som så ofta blir en alltför viktig del av livet. Livets svårigheter beskrivs med en humoristisk glimt och även om det är en väldigt fantasifull berättelse så lyser livets vardagligheter, hemskheter och dråpligheter igenom med stor igenkänning.
Varje val kan också blir ett bortval. Någonting mycket betydelsefullt i en ände kan innebära försummelse i en annan ände. Mormodern i berättelsen har betytt så mycket för så många, samtidigt som hon försummat sin egen dotter. Här känner jag mig som en stor bov. Vad har vi egentligen åsamkat våra barn, och oss själva, genom vår försummelse? Förhoppningsvis har vi lyckats bidra med en del gott mitt i allt också, men har vi valt rätt? Väljer vi rätt i dag? Vad borde vi ha gjort annorlunda? Vad har vi att säga förlåt för? Är det förresten inte lite dumt att, som i boken, göra det först efter sin död?
Engagemang utåt är givande, men vad gör det med hem och familj när all kraft och ork läggs utanför och ingenting finns kvar till det inre, till de egna? Hur lyckas man få till en bra balans? Går det?
Avslutningsvis, till mina barn, ni betyder enormt mycket för mig och jag önskar er allt gott i världen, även om jag inte alltid är så bra på att visa det. Jag är obeskrivligt stolt över er alla tre. Ni är så fina och så unika. Ingen kommer någonsin att kunna ta över era platser i mitt hjärta.
