Denna helg var det återigen dags för den årliga Konstrundan i kommunen. Det var några ställen som inte fanns med i år och andra ställen som tillkommit. Vi besökte totalt 50 utställare (en mer än förra året) av 65, utöver samlingsutställningen.
Under lördagen, det vill säga i går, var vi också ut i skogen och tog sex Naturpasskontroller. I vanlig ordning hade vi både fika och kompostpåsar med oss. Kompostpåsar tar nämligen ingen plats i packningen, men är utmärkta att plocka svamp i ifall man skulle dyka på någon. Det gjorde vi. För att slippa släpa runt för mycket skippade vi alla soppar, oavsett hur fina de såg ut. Vi snubblade över kantareller lite här och var och hittade även ett stort område med trattkantareller. En del taggsvamp och några trumpetsvampar kom också med. Alla fyra kompostpåsar gick åt, så nu har jag packat ner nya påsar i ryggsäcken vi brukar använda under våra Naturpassturer. Bara fyra kontroller kvar nu.
Det jag egentligen tänkte ta upp i dag handlar om trappan på bilden, eller egentligen om en helt annan trappa även om jag inte vet vilken. När vi gick upp för trappan i dag för att besöka två av utställarna så fick jag en stark känsla av att jag gått i en liknande trappa som liten, ett lite odefinierbart minnesfragment. Just gamla nedslitna trätrappor har jag tyckt känns speciella. Jag får en positiv känsla varje gång jag stöter på sådana, men när och var den känslan programmerats in vet jag inte. Det är nog så med både positiva och negativa upplevelser att vi bär med oss dem genom livet och att det påverkar hur vi upplever och hanterar olika situationer, fast vi kanske inte ens minns varför vi känner så.
