Nu är det bara några dagar kvar tills jag ska lämna tillbaka jobbdatorn och, hör och häpna, en för stunden delvis fungerande mobiltelefon för att sedan gå ut genom entrédörren en sista gång. Det är förstås blandade känslor inför detta och det som sedan ska komma. Uppbrott är alltid svåra och det finns många delar och några personer som jag verkligen kommer att sakna, men jag går ju samtidigt mot någonting nytt och spännande och är helt övertygad om att jag har valt helt rätt. Det känns att det är dags att gå vidare igen. Dessutom är det ju fortfarande fullt möjligt att göra ytterligare val framöver. Det råder ju inte precis någon arbetsbrist i elkraftbranschen, tvärtom skriks det efter kompetens från alla håll och kanter.
Jag är glad för att jag valde att komma dit där jag är i dag. Det har betytt mycket för mig, inte minst för att det gav mig ett fysiskt avstånd till det jag fick uppleva under de sista åren där jag var innan. Det blev en nystart som jag inte trott var möjlig, som att bli en ny människa. Under dessa fem år har jag också lärt känna mig själv bättre, lärt mig att sätta gränser och att inte definiera mig själv utifrån vissa andras trångsynta tankar om mig, insett min kompetens, lärt mig att välja strider.
De först två åren blev jag glad bara av att närma mig kontoret, trots ett rätt dåligt planerat kontorslandskap. Sedan började entusiasmen dämpas och den euforiska känslan försvann. Under de sista två åren fanns det ingenting kvar av den glädje jag känt. De jag trivts bäst med slutade och det kändes som att företaget dränerades på kompetens inom det område jag arbetade. Det blev väldigt ensamt. Det organisatoriska lugnet ville aldrig infinna sig. Fem olika chefer på mindre än fem år, minst tre olika organisationskonstellationer. Ingen kontinuitet, vilket jag verkligen hade behövt efter mitt tidigare uppbrott. För mig tar det tid att bygga upp relationer, att våga känna tillit och förtroende. Det beror både på hur jag är som person, med ett enormt integritetsbehov, och på tidigare erfarenheter som lärt mig att livshotande knivhugg kan komma från de mest änglalika personerna i min närhet medan den hjälpande handen kanske sträcks ut från någon som jag knappt noterat tidigare.
Det som verkligen fick mig att tappa gnistan var ett målsamtal för ett drygt år sedan. Det kändes inte så farligt där och då även om det var några bitar som kändes skaviga, men när jag analyserade det efteråt insåg jag att det var dags att försöka hitta någonting annat. För mig är det viktigt att utvecklas och lära mig nytt, och att samspela med andra. Det är också viktigt att ha glimten i ögat och ha roligt tillsammans. Man gör inte ett sämre arbete för att man skrattar på jobbet, tvärtom tror jag att det är en väldigt viktig ingrediens för öka produktiviteten. Jag kände hur jag började vissna inombords. Jag hittade en del av glädjen igen genom att engagera mig mer i externa samarbeten, samtidigt som jag utforskade andra möjligheter, såväl internt som externt. Vad vill jag göra, var och med vem/vilka? När jag kom fram till mina svar gick det bara några dagar innan det dök upp en annons som stämde in exakt med mina svar, och på den vägen är det.
Nu har jag gått igenom en massa gamla anteckningar och mejl inför att jag ska sluta. Före och under pandemin deltog jag i ett par arbetsgrupper som alltid piggade upp mig. Vi pushade och lyssnade in varandra. Trots tidspress fanns det alltid en stund över för social avcheckning. Nu ser jag i mejlväxlingarna att det inte bara gällde våra möten utan också hur vi uttryckte oss till varandra i skrift. Även i de mest avancerade tekniska diskussionerna fanns det plats för människan. Det bidrog säkert till att det kändes extra tungt när dessa kollegor inom något halvår slutade en efter en. Det är också en viktig del av mitt val eftersom flera av oss nu kommer att bli kollegor igen.
Jag är tacksam för att jag inte har bara en månads uppsägningstid för det har varit så mycket att göra bara för att få ihop alla överlämningar, parallellt med avslutet av två branschhandböcker och intensivt arbete med en tredje. Jag kommer att sakna dessa delar som jag valde att gå in i för att de gav mig den glädje och samhörighetskänsla som jag saknade internt.
Tack och lov har det nyligen blivit klart att det finns någon att lämna över merparten av mina arbetsområden till. Fast jag tycker att det verkar vara lite väl tufft för honom att, som helt ny i rollen, ta över flera ansvarsområden samtidigt som det är meningen att han ska bredda sig inom ytterligare ett område. Hur ska det kunna gå ihop sig? Det tar tid och ork att bygga upp kompetensen och känns lite dödsdömt med så många bitar på en gång, men det är förstås inte mitt problem utan någonting som behöver lösas i gruppen. Det känns skönt att kunna skilja på vad som är mitt ansvar och vad som inte är det. Jag försöker göra överlämningarna så bra jag kan, men det fortsatta arbetet styr jag inte över.
