I dag är det två år sedan jag skrev mitt första inlägg här på bloggen. Sedan dess har det blivit ytterligare 132 inlägg om man räknar med det i dag. 132 var förresten numret på mitt hus när jag bodde i Trollhättan i min första egna lägenhet. Vem vet, kanske var det den sista också, för det har i alla fall inte blivit någon mer sedan dess, varken egen eller lägenhet.

Jag känner mig stolt över att ha lyckats hålla bloggen vid liv så här länge. Vissa veckor har det varit kämpigt att få till något, andra har det nästan skrivit sig själv. Mitt första inlägg handlade om virtuell påskäggsjakt. Just i dag är det skärtorsdag så påskägg känns verkligen högaktuellt igen. Påskens drama går från mörker till ljus och det känns som en bra sammanfattning av mitt liv under dessa två år. Det har hänt minst lika mycket under det här senaste året som under året dessförinnan. För ett år sedan trodde jag att jag var så gott som i mål, men det visade sig snarare vara början på slutet och jag tvivlade stundtals på att jag någonsin skulle komma igen ordentligt. Skulle jag behöva må sådär för resten av livet? Helt i mål är jag nog inte förrän om ett år till, eller kanske redan till jul om det vill sig riktigt väl. Fast tinnitusen får jag kanske leva med för resten av livet.

Efter att ha sovit alltför upphackat under veckan, sov jag faktiskt riktigt bra i natt, men ändå kände jag mig galet trött under dagen, med ihållande huvudvärk och tjutande tinnitus som pricken över i. Fast oftast är det rätt okey nu så det har verkligen gått framåt i år. Arbetsmiljöombytet har varit välgörande. Det kommer säkert att komma ytterligare en hel massa dippar på vägen, men de glesar ut med tiden märker jag och är ingenting att hetsa upp sig för. Det gäller att ha så få inbokningar som möjligt vid sidan av jobbet, helst inga alls fast så blir det förstås aldrig. Jag tycker ändå att vi har blivit mycket duktigare på att hålla oss till hemmets lugna vrå. Det finns väl helt enkelt ingen ork till något annat och redan en timmes resa blir som ett helt företag. Det kan kännas lite trist att behöva så mycket vila för att orka med vardagen att man oftast tvingas välja bort besök hos nära och kära, men det är så det är. Så nära, men ändå så långt bort.