När jag gick fjärde och sista året på gymnasiet hade jag alltid ett lager med plåster i mitt skåp på skolan. Jag minns inte att jag någonsin fick användning för det för egen del utan det var främst som en service för min syster. Hon gick i samma skola då och hade en märklig förmåga att göra sig illa på både det ena och det andra. Då var det bra med en storasyster som kunde bidra med nödvändig omplåstring. Jag tror att en och annan klasskamrat också hade nytta av mitt plåsterförråd. Nu är det jag själv som behöver plåster titt som tätt, speciellt sedan jag bytte jobb. Det har egentligen ingen koppling utan har bara blivit så ändå. Då är det bra att jag är bekant med lokalerna sedan tidigare och vet var plåstertavlan sitter.
Först skar jag mig i fingret när jag höll på med växterna hemma. Då behövde jag byta plåster ett par gånger innan det slutade vätska sig och började läka ihop ordentligt. Det är förresten otroligt hur ofta fingrarna blir blöta. Tur att det finns vattenavvisande plåster, men otur att de ofta blir lite för täta för att vara bra för huden i längden.
Andra gången satt jag vid ett skrivbord på jobbet och såg plötsligt en stor bloddroppe på armen. Jag måste ha rivit mig på någonting, oklart vad. Det var ett väldigt litet sår, men det kändes synd att få blod på klädena.
Tredje och förhoppningsvis sista gången på ett tag var häromdagen när jag stack ner handen i min ryggsäck för att ta upp en penna. Istället lyckades jag skära upp ett litet snitt i lillfingret på den vassa kanten på laddluckan på min powerbank. Det är ett känt problem med den modellen att luckan inte hålls stängd, men jag hade ju inte trott att den skulle orsaka blodvite. Det hade kanske varit bättre om de hade struntat helt i att sätta dit den ”skyddande” luckan.
Just nu är jag inte längre prydd med något plåster, men var har sagt att jag inte kan skära mig i den andra tummen också, som Alfred sa till Emil.
