På ett sätt tycker jag att det kan vara ganska skönt att gå till tandläkaren. Man får ligga ner en stund, blunda och slappna av. Fast jag är inte så avslappnad som min pappa brukade vara. Han kunde till och med slumra till i tandläkarstolen. Själv brukar komma på mig själv med att ändå ligger och spänner mig, speciellt armar och händer av någon anledning.

När jag gick i mellanstadiet, möjligen redan i lågstadiet, hade jag en tandläkare som gjorde det rätt obehagligt med tandläkarbesök. Han hade en stor ring på ena handen och varje gång hon var in och petade i munnen på mig så fick jag stötar. Det kanske inte hade med ringen att göra, men oavsett orsak så var det ytterst obehagligt.

I början av veckan var jag till en tandhygienist för egen del första gången i mitt liv. Tidigare har tandläkaren även tagit bort tandsten. Det var ett väldans ståhej med ryck och slit i tänderna så att det är ett rent under att de fortfarande sitter kvar i munnen. Hade jag haft minsta tendens till tandlossning så hade jag väl fått med mig tänderna hem i en påse. Det känns ju skönt att de är väl förankrade i käken. Tandläkaren som skickade mig vidare till henne hade pratat om att jag skulle bli sövd under behandlingen. Jag tänkte att hon kanske menade bedövad. Fast väl där kom ingetdera på tal ändå. Lika bra det. De få gånger jag har behövt borra i tänderna har jag kunnat göra det utan bedövning, frånsett första gången då jag fick bedövning utan att bli tillfrågad. Obehagligt! Jag föredrar definitivt att slippa. Det gäller för övrigt även vid barnafödande, men just det lär förstås aldrig bli aktuellt igen för min del.

Apropå barnafödende så brukade vi berätta att det var barnbarn på gång på min mormors födelsedag (utom tredje gången; delvis för att hon inte längre levde då, men främsts för att födelsen skulle äga rum precis runt hennes födelsedag och inte ett drygt halvår senare). Mormor hade arbetat som tandsköterska, men det var lustigt nog hon och morfar som alltid brukade ha med sig godis till mig och syrran när de kom på besök. Fast en gång hade de inte med sig något godis, kanske för att de inte hunnit köpa det, kanske för att det var helgdag och inte var öppet. Jag vet inte, men jag vet att jag sa någonting i stil med att det inte gjorde någonting för vi fick ju träffa dem och det var ju ändå det viktigaste. Efter det hade de aldrig med sig godis och min syster kommer sannolikt aldrig att förlåta mig för mitt tilltag. Ja, hur kunde jag?