I eftermiddag kom det ett rejält och välbehövligt skyfall. De gånger det har regnat här tidigare under sommaren så har det slutat strax efter att det har börjat, men nu fylldes regntunnorna på och det blev ordentligt blött ute. Det blev förresten blött även inne eftersom balkongdörren stod på glänt. Jag hoppas att regnet sätter fart på svampen som brukar komma upp på tomten, främst stolta fjällskivlingar och kungschampinjoner. De har hittills lyst med sin frånvaro i år, vilket är mycket ovanligt.

Nu var det ju inte om i dag jag skulle skriva utan om minnen, minnen kopplat till skyfall. Jag börjar med att rådfråga en av mina dagböcker från förra århundradet, den 14:e jag skrev (är inne på min 151:a nu). Det var den andra augusti för 36 år sedan, dagen då jag åkte ner till Trollhättan för första gången. Jag hade just gått ut gymnasiet och skulle på anställningsintervju. Just det jobbet fick jag inte, men jag fick så småningom ett annat jobb där istället. Jag hade turen på min sida den dagen, andra hade det inte.

Jag klev upp klockan sju på morgonen. Då hade jag legat vaken en lång stund, men fortfarande blundat i väntan på att klockradion skulle slå igång. Av någon anledning gjorde den aldrig det. När det gick upp för mig hur mycket klockan var blev det verkligen fart på mig. Bussen in till stan hade jag redan missat, men jag fick skjuts ner till stan och 7:25 satt jag på Arlandabussen. Puh! Jag trodde aldrig att jag skulle hinna, men det gjorde jag uppenbarligen. Det finns mycket att säga om den dagen, men denna gång tänkte jag fokusera på regnet. Det spöregnade ett bra tag där nere och det hade det gjort även hemmavid. Det hade kommit 47 mm medan jag var borta. Tyvärr missade jag att stänga fönstret innan jag gav mig iväg. Jag hade varit på väg att göra det, men någonting kom emellan. Pappa upptäckte det för sent, så det hann regna in en hel del. Min klockradio blev helt dränkt innan fönstret blev stängt. Golvet, med heltäckningsmatta, och sängen blev också blöta.

Samma dag fick en taxi vattenplaning på motorvägen någonstans mellan Uppsala och Arlanda. Den hamnade i diket. I passagerarsätet satt en av mina tidigare konfirmationskamrater. Hon kom aldrig hem från sin utlandsresa. Vi var bara sju personer i konfirmandgruppen. Hon omkom i denna bilolycka när hon var runt 21 år och ytterligare en dog i cancer 10-15 år senare, så nu är vi bara (max) fem kvar. Det känns sorgligt att tänka på. Eftersom vi var så få så kom vi varandra mycket närmare än om vi hade varit en stor grupp. Det var en härlig och givande tid, men att försöka ordna en återträff känns tyvärr för tungt.

Själv har jag fått vattenplaning en gång, men den gången gick det betydligt bättre. Jag lyckades hålla mig kvar på vägen, men fy så läskigt det var när bilen bara gled omkring utan fäste. Jag var redan på väg till sjukhuset, för att besöka maken som just hade opererats, men föredrog att komma dit i egen bil istället för ambulans.

Det häftigaste skyfall jag upplevt inträffade för kanske 10-15 år sedan. Jag minns inte så noga när det var. Vi var ute på motorvägen och körde när himlen öppnade sig. Det gick inte att se var vägen gick och därmed inte att köra heller. Fascinerande. När regnet avtog en aning kunde vi ta oss vidare, men även då regnade det så häftigt att vattnet studsade högt upp från asfalten. Det såg ut som om det regnade nerifrån istället för uppifrån. Många källare blev översvämmade.

Skyfall är även en Bondfilm från 2012. Det börjar bli dags att se den snart i familjens lilla Bondmaraton, kanske redan om en dryg vecka.