I dag är det 30 år sedan M/S Estonia sjönk till botten i Östersjön. Drygt 500 svenskar och 350 andra förolyckades. Knappt 150 personer räddades.
Jag minns hur jag hörde nyheten på morgonen och undrade om det var på vägen till eller från Estland hon förliste. En av mina (då ofödda) barns kusiner skulle ju dit på klassresa just precis i den vevan. Det visade sig sedan att klassen kommit fram välbehållen, men att fartyget sedan förlist på vägen tillbaka till Sverige. De skulle ha tagit nästa tur tillbaka, men fick ta sig hem på annat sätt, via Finland.
Jag gjorde mitt exjobb då. En i gruppen jag jobbade med skulle snart bli pappa för första gången. Barnvagnen de valt ut skulle levereras från Estland, men hamnade istället på Östersjöns botten. De fick lösa den biten på något annat sätt istället. Det jag minns bäst från den dagen, utöver den initiala oron kring (den blivande) kusinen var en annan stackars kollega som råkade hamna helt i skuggan av denna händelse. Han halkade dagen innan på vägen hem från jobbet och bröt handleden. En vanlig gråmulen dag hade det blivit det naturliga samtalsämnet, men nu drunknade det i den omfattande drunkningsolyckan (många frös också ihjäl på flottarna) som med lätthet övertrumfade en gipsad hand.
Företaget min syster arbetade på miste sin VD. Jag tror att de flesta som var med på den tiden har någonting att relatera till kring olyckan. Själv kände jag, så vitt jag vet, ingen av de förolyckade eller närmast sörjande, men jag vet några som skulle åkt med som av olika anledningar fick ändrade planer och hade turen att bli kvar hemma. Fast det var nog tungt nog för dem att mista flera av sina kollegor. En sådan upplevelse bär man nog med sig under resten av sitt liv.
Precis ett halvår senare fick vi vårt första barn. Inte för att det har någon som helst koppling till olyckan, men det gör det mycket lättare att minnas när den skedde.
