Äntligen! Nu verkar det vända med sömnen igen. Stressnivån har reducerats så pass att jag kan bli sömnig på kvällarna, somna och sova hela natten. Må vara att fem timmar i snitt är lite väl lågt, men det är ändå bättre än 6-7 timmar med sömntabletter, framför allt efteråt eftersom de tyvärr tycks förstärka alla symptom.
Jag har lyckats släppa, delvis förlåta, och lägga det värsta bakom mig. Det var nödvändigt och nu gör det inte alls lika ont längre. Det är som en (fortfarande rätt tunn) hinna mellan det och mig som gör att de vassa tentaklerna inte längre kommer igenom huden. Jag kan känna att de försöker, men de kommer inte åt mig. Minnena kommer nog alltid att finnas kvar, men jag försöker göra någonting bra av erfarenheterna istället för att fortsätta hoppas på att få någon slags upprättelse. Det kommer ändå aldrig att hända. Hoppas att mina efterföljare inte är tillnärmelsevis lika lojala som jag och att de för sin egen skull ser till att fly fältet fortast möjligt, innan skadan hinner bli för stor. Att faran skulle vara över tror jag i alla fall inte ett dugg på. Man byter inte personlighet som man byter skjorta.
Nu är jag ikapp med dagboksskrivandet igen och det brukar vara ett bra tecken på att jag är bättre ifas med mig själv. Hoppas att det kan hålla i sig ett tag nu. Jag börjar bli sugen på att resa, uppleva någonting minnesvärt. Exakt vad vet jag inte riktigt, men det får nog bli någonting under våren. Tidigare har blotta tanken på att lämna hemmets lugna vrå gjort mig stressad, förutom när jag åkt till jobbet. Tänk att det kan vara en sådan skillnad nu mot för ett år sedan, för att inte tala om hur det var för två år sedan.
Jag funderar lite mer kring det där med resande och vad vi skulle kunna hitta på, vad som blir lagom utmanande. Kanske får jag möjlighet att utnyttja mitt resepresentkort innan det går ut. Möta våren i Italien kanske? Någon sommarvecka i Grekland? Åka kanalbåt i England? Hurtigrutten? Det blir knappast allt detta, åtminstone inte samma år, men kanske något av det någon gång.
