När vår äldsta dotter var i tvåårsålder var vi hem till hennes högt älskade bonusfaster. Jag höll dottern i famnen när vi stod i hallen. När vi kom in i vardagsrummet började hon prata om de fina hästarna på tavlan. Ähum, hästar, var såg du dem? Hon pekade mot hallen. Vi förstod ingenting. I hallen fanns ju bara en tavla med en stor tupp på. Den liknade väl ändå inte en häst? Vad menade ungen. Till slut fick vi lov att gå dit och titta så att hon kunde visa oss. Hon hade rätt, förstås. Nere i vänstra kanten på tavlan pekade hon ut flera fina hästar, någon dryg centimeter höga. De hade väl varit i precis hennes höjd när jag bar in henne. Det är en lite lustig litografi, lite fulsnygg med sina glada färger, och det går helt uppenbart att se den på helt olika sätt. Nu när hon fyllde 30 år fick hon tavlan i present.
Det där med detaljer verkar ligga för henne. När hon var tre år gammal installerade min pappa golvvärme åt oss i den lilla hallen vi hade i radhuset vi bodde i då. Det var precis innan sonens dop, så därför vet jag att hon var just tre år. Hon tittade på installationsbeskrivningen och sa sedan till sin morfar (som var elektriker) att han gjorde fel. Hon visade vilka sladdar som skulle kopplas ihop. Min pappa fick lov att se efter igen, och hon hade naturligtvis rätt även den gången.
Vi människor har mycket att lära av varandra om vi bara försöker öppna upp och lyssna. Det är inte alltid den som är störst eller äldst som vet bäst, inte ens inom det egna expertisområdet.
