För en tid sedan läste jag en bok av Fredrik Backman om när minnet sviker. Det var egentligen inte meningen att det skulle bli en bok, men blev det så småningom ändå. Boken säljs till förmån för Hjärnfonden och deras forskning om hjärnans sjukdomar. I sann Backman-anda är texten såväl underfundig som kärleksfull och det till synes udda och konstiga beskrivs som någonting helt naturligt.
Boken beskriver på ett ömsint sätt en farfar vars minne börjar glida in i dimmorna, samt farfaderns relation till son och sonson, i synnerhet till sonsonen. Det där med minnet är en intressant berättelse i sig, men jag fastnade för en del annat i boken också. Farfar och sonson brukar ge varandra onödiga presenter, som ett koncept. De är båda mycket intresserade av matematik och formler, men när farfars minne blir sämre är det som om formlerna bli utnötta och suddiga och sedan återstår bara ekvationsfossiler. Ekvationsfossiler, är inte det ett helt underbart ord.
Några texter bet sig fast lite extra, som citaten nedan.
”Den enda gången man har misslyckats är om man inte försöker en gång till”.
”Det var den enda plats i världen där allt var logiskt för honom. Matematiker behöver en sådan plats. Kanske gör alla andra människor det också.”
”Hon gick vilse i mitt hjärta, tror jag. Hittade inte ut. Din farmor hade väldigt dåligt lokalsinne. Hon kunde gå vilse i en rulltrappa.”
Det är kort och gott en rätt lättsam bok om ett tungt ämne. Läs den gärna.
