Jag låter ovanstående julvers, som lutar sig mot en del av texten i den fina psalm 791, få illustrera ett av årets framsteg och en viktig anledning till det och andra framsteg. Det är oerhört betydelsefullt att få känna sig värdefull, för den man är, inte specifikt för det man gör. Just denna vers syftar på Nasse, den lilla rädda och ängsliga, men ack så modiga, grisen i Nalle Puh. Jag fick en av mina absoluta favoritfilmer, Nasses stora film, i julklapp. Vi har annars bara haft den på VHS, vilket vi inte kunnat se på flera år. Jag blir så rörd när jag ser filmen att jag knappt ser den på grund av alla tårar. Hans vänner ser honom inte först. Det är inte förrän han försvinner som de blir varse hur mycket han betyder för dem och hur han, trots sin litenhet (eller på grund av den), är den som hela tiden räddar upp alla trassliga situationer som kompisgänget hamnar i.
Framsteg var det ja. Filmer är ett rätt trevligt framsteg det här året. Jag kan se på filmer och teveprogram med behållning. Jag förstår handlingen och poängerna och kan tycka att det är löjligt roligt. För ett år sedan var det på sin höjt fånigt och långtråkigt. Jag minns ett tillfälle då vi var på bio med familjen för att se en uppföljare till en film som jag tyckt varit bra. Jag lyckades inte hänga med alls i handlingen, tyckte bara att det var en pina att sitta där och undrade om det aldrig skulle ta slut. Det hade nog inte så mycket med filmen att göra som med mig själv, men det förstod jag inte förrän långt senare. Hjärnan klarade helt enkelt inte av att processa intrycken eller att koppla ihop olika saker med varandra. Jag kanske inte skulle älska filmen om jag fick se den igen, men jag skulle sannolikt tycka att den var ett rätt okey tidsfördriv ändå.
Andra framsteg är att jag kan komma ihåg saker. Till för ungefär en månad sedan var det nästan läskigt att gå och handla mat. Jag kunde ha koll på åtminstone en del av de saker som behövde handlas (vilket var ett framsteg i sig), men så fort jag klev in i butiken så var det totalt utraderat. Nu har jag ibland kunnat komma ihåg nästan allt på listan utan att titta på den.
Matlagning har varit ett stort problem, framförallt att komma på vilken mat det ska bli, men under sommaren och delar av hösten även det faktum att jag varit för yr, illamående och energilös för att orka stå upp vid diskbänken och spisen under tillredningen. Helst hade jag gjort samma mat varje dag, eller bara ätit yoghurt eller gröt för att få i mig någonting snabbt utan att behöva tänka. Nu kan jag planera lite i förväg för när vi ska ha vad. Att jag inte alltid gör det är en annan sak. Det är ju rentav roligt att laga mat. I dag snodde jag förresten ihop en smarrig saffranskaka sådär rätt upp och ner. Lätt som en plätt nu, men inte tidigare.
Jag kan känna igen saker, exempelvis melodier, och komma på vad det är. Jag kan minnas vad jag gjort eller ska göra, utan att någon pekar ut det för mig. Det har ofta varit helt blankt på den fronten annars. Det jag gjort dagen innan (eller bara en stund tidigare) har varit totalt bortblåst. Jag har inte begripit någonting av vad kollegorna frågat om kring olika möten de vetat att jag varit på, inte förrän de preciserat exakt vilket möte de avser. Jag kan hålla en tråd, åtminstone ibland. Däremot tycker jag att jag många gånger haft svårare för att hitta ord nu under julledigheten, att jag varit lite mer trögtänkt. Fast julverserna gick riktigt bra att få till när jag väl satte igång med dem. Läskigt dock att det tog sån tid för mig att känna igen mina egenskrivna verser när de lästes upp vid julklappsutdelningen och att jag sedan hade sånt sjå med att komma på vad som var i paketen fast jag slagit in dem dagen innan (till och med samma dag i något fall).
En annan sak jag noterat nu under den här veckans julledighet (som verkligen kom i rättan tid) är att jag inte fått den där stressrelaterade klumpen i halsen på några dagar och att ilningarna i bröstbenet hållt sig borta nästan hela tiden. Det är annars någonting som tyvärr kommit mer och mer under hösten.
Jag är inte ständigt sådär bedövande trött som jag var under våren och sommaren även om sonen undrar varför jag alltid måste lägga mig ner och sova hela tiden (inte för att jag brukar somna, men det kan ju se så ut när jag vilar) och det fortfarande finns en hel del ytterligare att önska kring sömnen. Jag blir inte längre utmattad bara av tanken på att resa någonstans om så bara en halvtimmes färd hemifrån. Det som under lång tid känts helt oöverstigligt är det inte längre. Det skulle rentav kunna vara trevligt med en lite längre (weekend)resa med någon när och kär under våren.
